Den sjätte november

Jag vaknade som vanligt på morgonen före väckarklockan. Jag steg upp och åt frukost och gjorde några små ärenden under dagen. Men vad som gjorde mig förtvivlad var min dator. Jag hade fått virus i datorn och jag visste inte hur jag skulle lösa det. Då bestämde jag mig för att åka till min son för han kan mycket om datorer. Han skulle kunna hjälpa mig att få bort viruset. Så på kvällen åkte jag över till honom med min dator. Min son bor med sin sambo och de har ett barn som är snart två år. Jag blev glad över att få träffa mitt barnbarn så jag kramade om henne ordentligt och sen lekte vi lite.

Min son tog datorn på en gång och började jobba med den. Jag struntade i det där utan lekte med mitt barnbarn istället. Vi byggde lego tillsammans på en sådan här legoplatta. Min sons sambo pluggade för en tenta på lördagen. När det blev läggdags för barnbarnet så gick min son iväg med henne. Jag vet inte vad de gjorde där inne men men…. Jag satt kvar i köket och tittade på min dator. Det var blurrigt på skärmen.  Äh jag låter den vara, tänkte jag. Så satt jag satt där och väntade. Till slut lyckades min son natta sitt barn och han satte sig för att fortsätta med datorn. Jag satt bredvid honom och väntade och såg hur saker och ting hände på dataskärmen.

Tiden gick och till sist var han klar och jag var nöjd och glad. Så bjöd han på kaffe. Vi satt vid bordet allihop, jag min son och hans sambo Jessica. Vi satt och pratade, Jessica kan inte teckenspråk så vi tecknade och pratade med rösten samtidigt. Jessica började prata om julen och jag frågade om de skulle skaffa julgran och det skulle de absolut ha en, det var ett måste. Och den skulle placeras i vardagsrummet. Men så sa Jessica att vid fönstret skulle de ha något. Och jag visst att man kunde se hustaken utanför fönster och att det går en väg nedanför. Så jag sa bara ”Ja ja”. Men Jessica pekade på fönstret och tecknade tecknet för ”tak” men hon mimade ordet ”ljus”. Jag förstod inte vad hon menade. Menade hon ”ljus”? Men hon tecknade ”tak”.  Hon tecknade ”tak ute” och jag förstod ingenting. Då sa min son att hon menade ljusstake.

Jaha, då förstod jag. Hon försökte visa formen på ljusstaken och det var samma tecken som för tak. Hon försökte teckna till mig och då blev det så. Jasså sa jag, du menar en ljusstake. Hon skrattade och var glad ändå för att hon försökte att hitta på några tecken för att jag skulle förstå. Det var en kul grej. Sen när vi var klara så åkte jag hem till mitt. Det var min dag, den sjätte november.

/Birgit Burman