Att utveckla bipolär sjukdom.

Mitt liv har varit så rörigt att det är svårt att veta vart jag ska börja. Det finns ett oändligt antal ingångar och varianter jag kan berätta om, men då blir det en rörig berättelse och det är min förhoppning att du som läser det här ska förstå hur det kan gå till när en person utvecklar bipolär sjukdom.

En sak jag har lärt mig när jag läst på om min diagnos, är att hjärnans förmåga att hantera känslomässig stress minskar ganska drastiskt för var gång den utsätts för nån form av starkare känslomässig utmaning. Det kan ske på lite olika vis, men jag ska berätta hur det har fungerat och gått till för mig personligen.

Överlag har mitt liv varit kantat av förluster, destruktiva relationer till min mamma och ofta (senare) till pojkvänner. Det är dock min relation till mamma och min släkt på den sidan, samt ett antal förluster jag ska berätta lite kortfattat om.

Jag är äldst av fyra barn på mammas sida. Hon och min pappa separerade när jag var två år gammal, och efter en tids veckovis boende hos dem, fick jag stanna hos pappa. Av någon anledning utvecklades en väldigt märklig relation mellan mig och min mamma. Jag var starkt beroende av henne och satte henne på en piedestal. Det var inte förrän min pappa flyttade ihop med sin nya kvinna och hennes två yngsta barn som jag insåg att normalitet inte var detsamma som det liv min mamma levde. Piedestalen hon satt på rasade ihop och jag började se henne för vad hon var. Vid den tiden hade jag två småsystrar, och fick snart även en lillebror på mammas sida.

När man är tretton år gammal är det inte helt lätt att upptäcka att det man har trott är normalt, är så långt från normalt man kan komma. Det här var första stöten.

Den andra stöten kom när jag och min mamma blev så osams att hon sade upp kontakten med mig. Jag var då drygt 20 år gammal. Vi hade ingen kontakt alls under ungefär ett år. Därefter fick vi kontakt igen, till stor del på grund av min äldsta lillasyster. Ett par år innan detta, diagnostiserades min mamma med cancer, och när vi fick kontakt igen hade hon insjuknat igen. Ingenting var sig likt; inte vår relation, och hon blev bara sämre och sämre. Hon ställde till mycket problem för mina småsyskon som inte var gamla då, genom att bland annat vägra hemtjänst. Till slut flyttade min styvfar in för att ta hand om barnen. Mamma dog natten från Alla hjärtans dag året därpå. Det var det bästa hon gjort i sitt liv.

Nästa stöt kom ett par år senare, när min mormor dog. Jag fick ganska ensam samla ihop hennes liv och ta hand om det mesta förutom ekonomin som hennes God man såg till. Jag arrangerade begravningen, fick hennes post eftersänd och allt som hör till.

Därefter var det lugnt i några år. Min pojkvän flyttade in hos mig, vilket visade sig vara ett misstag. Vi kunde inte leva med varandra, så på dagen ett år senare flyttade han ut igen. Ungefär ett år senare skaffade jag en lokal till mitt företag som jag drev då. Där lyckades jag hålla mig flytande i ungefär ett år innan min ekonomi rasade.

Samma år var min närmaste väninna med om en bilolycka. Vi hade då ägnat åratal åt att hålla kontakten via telefon; minst 2½ timme om dagen - snarare uppåt en 3-5 timmar. Hon var mitt största stöd, och nu rycktes hon undan på ett väldigt hårt sätt. Hon klarade sig, men är numer helkroppsförlamad med viss rörlighet i vänster arm och huvud, men har även hjärnskador som påverkar bland annat talet och en del andra kognitiva förmågor. Vi är givetvis fortfarande vänner, men det ser helt annorlunda ut.

Ett par år senare var min ekonomi fortfarande katastrofal, och jag förlorade en av mina katter som jag stod oerhört nära. Min sorg var oändlig, trots att jag hade en katt kvar samt en hund jag var fodervärd åt.

Vi är snart framme i nutid, och den senaste rejäla stöten handlar om mina grannar som tillhör bottenskiktet av skvallerkärringar. De fick för sig en hel rad saker om mig, och anmälde mig till höger och vänster. Om jag var paranoid innan, kan du säkert föreställa dig hur jag mådde och kände mig då. Det här hände under första halvåret 2011.

Jag har säkert missat flera saker som hänt och påverkat mig. Men som du ser har jag varit med om en del saker, som en och en är ganska plågsamma att vara med om. De har hänt med ungefär ett par års mellanrum, och det har inte varit tillräckligt med tid för att återhämta sig till fullo. Inte för mig. Och när man inte återhämtat sig från den första saken, och nästa sak händer.. då hamnar man bara längre och längre bak. Till slut befinner man sig djupt nere i en depression man kanske inte ens inser att man har. Jag gjorde inte det.

Mitt företag avslutade jag 2010. Det året insåg jag att jag hade en depression, gick till husläkaren och fick medicin. Jag tog kontakt med socialen och fick hjälp med hyresskulder, och livet blev något lättare. Jag ägnade en hel sommar åt att stirra in i väggen och göra ingenting.

Efter allt detta, blev jag anställd i januari 2011. Jag jobbade halvtid i Stockholm och pendlade. Vid det laget hade jag två hundar och två katter. Min anställning blev inte förlängd, och jag förlorade en av hundarna till Försvarsmakten (båda hundarna var foderhundar). När jag väl tog kontakt med socialen igen, samt arbetsförmedlingen.. då började min resa.

I februari i år fick jag diagnosen bipolär, typ II. Jag hade läst på oerhört mycket själv och jämfört symptom mellan olika psykiska sjukdomar. Att ha en diagnos underlättar på många sätt, men har också varit väldigt jobbigt. Det förändrar ens självbild, strular till hur man mår med mediciner och så vidare, och det ger även en hel del insikter. Till exempel inser jag att jag troligen är sämre än jag trott, eftersom jag under min långvariga, avgrundsdjupa depression glömt så oerhört mycket av kunskaper vi alla har - såna där basic-grejer, som att och när man diskar, att man borstar tänderna minst en gång om dagen, att man ser till att borsta håret oftare än en gång varannan vecka - och så vidare. Jag har insett att jag behöver en hel del hjälp för att ta mig tillbaka till att vara en människa och inte en varelse vars enda uppgift i livet är att överleva.

Tack och lov har jag bra människor omkring mig nu. Min handläggare på socialen är helt fantastisk. Handläggaren på AF Kultur är strålande. Flera av mina vänner har egna psykiska problem, och har således stor förståelse för när jag inte mår bra, eller för den delen när jag mår riktigt skitbra. Jag känner ändå att jag har ett ganska stort stöd från mina närmaste. Plus att jag har min närmaste familj; mina djur. I dagsläget har jag två katter och en hund, och jag kan inte tänka mig att leva utan dem.

Det som återstår för mig nu, är att hitta tillbaka till livet. Det innebär att klara av att ta hand om mitt hem på ett tillfredsställande sätt, att få rutiner gällande sovtider och mat att fungera, att så småningom vara tillräckligt stabil för att kunna jobba igen - kanske till och med driva egen verksamhet på halvtid. Vi får se vad det blir - men stundvis kan jag ändå känna mig hoppfull att även jag kan få ett hyfsat gott liv i slutänden.