Att vara mig

Jag hade tänkt berätta lite om mig själv och lite om hur min vardag ser ut. Jag är en 25-årig tjej (ja jag föredrar ordet tjej framför kvinna för det låter så vuxet och jag känner mig inte vuxen) med autism, adhd, depression och fobisk personlighetsstörning. Jag bor på ett stödboende i väntan på en träningslägenhet. Mitt främsta intresse är att rita och måla, eller ja skapande överhuvudtaget. Min inkomst får jag från Aktivitetsersättning av Försäkringskassan och jag har daglig verksamhet via något som kallas Steget Framåt.

Det kan vara bra att veta lite om vad jag varit med om innan jag går in på hur min vardag är. Fast om jag ska berätta om allt som varit viktigt som jag har varit med om så skulle det bli väldigt långt, så jag låter bli det. Det räcker att veta att jag har varit med om mycket. Saker som ingen skulle behöva vara med om.

Då ska vi se, min vardag. Svårt att försöka förklara den faktiskt. Hur ska jag via ord försöka få folk att förstå all stress och förvirring vardagen ger mig? Förstå hur det känns att bombarderas av olika sinnesintryck? Förstå frustrationen när man inte klarar av sådant man borde kunna eller förklara den utmattning som jag känner varje dag i mina försök att passa in?
Utåt sett ser jag inte konstig ut och vid ytlig bekantskap verkar jag nog rätt normal med. Men när man umgås med mig lite längre så märker man att jag inte funkar som de flesta andra, något många har svårt att förstå. För hur kan någon som är duktig på att rita och som kan så många ord och uttrycka sig rätt duktigt i skrift vara så oförstående, naiv, otålig och osmart? Jadu, den frågan ställer jag mig själv ofta med. Det är faktiskt väldigt frustrerande att konstant känna att man inte förstår saker, att man inte hänger med och att göra samma fel om och om igen. Jag kan inte rå för att jag inte kan lära mig utantill hur man tvättar eller att jag inte förstår den meningen med det folk säger (även om jag förstår orden var för dig). Jag kan inte rå för att jag oftast har svårt att förstå text utan behöver bilder för att riktigt förstå och minnas saker. Det är mycket med mig jag inte kan rå för, som bara är, men trots det så hatar jag mig själv för alla dessa fel. För det är så jag ser det, jag är fel, jag är skadad, gjord av reservdelar.

Något jag verkligen avskyr är konflikter och jag avskyr att göra folk arga, ledsna eller besvikna och eftersom jag har märkt att alla reagerar olika på olika saker så vet jag inte när det är ok att säga nej eller säga ifrån (och först gäller det att jag ska inse att jag kan säga ifrån eller be om hjälp och sånt med). När är det andra vill inte bra? När vet jag att det jag tycker eller känner är rätt? Detta gör att jag går med på i princip allt folk vill att jag ska göra och jag sätter alltid andra för mig själv, nått som sliter ut mig. Jag försöker alltid vara så normal som möjligt, för jag vet att den jag egentligen är inte är någon som får finnas för jag som jag är är fel. Jag har alltså en extrem ångest och rädsla för att göra fel och såra eller göra folk upprörda. Dessutom tillhör ju jag en minoritet och man kan inte begära att majoriteten ska forma sig efter minoriteten, så därför är det jag som måste försöka anpassa mig. Men gör jag fel så ser jag alltid till att bestraffa mig, något jag gör genom att skära mig själv, för jag avskyr yttre smärta, min hud är väldigt känslig.

Ja alla mina sinnen är känsliga, ett av det som tar mest energi dagligen faktiskt. Försök att tänka dig in i det själv. Tänk om alla ljud vore betydligt högre, men att du har svårt att uppfatta ord folk säger. Försök tänka dig in i att vart enda bakgrundsljud hörs lika tydligt, tickande från klockor, klapprande skor, brummandet från datorer.. och samtidigt ska du då kanske försöka koncentrera dig på något eller föra ett samtal, det blir väldigt påfrestande. På detta har vi ju även ljus och lukter. Tänk då igen på ovan nämnda situation, lägg till att lysrören verkligen gör fysiskt ont för dina ögon och att den du pratar med har en parfym som får dig att känna kväljningar och kanske har den även en tröja vars mönster får dig att bli yr. Dessutom är jag känslig för smaker och konsistenser och då min hy är känslig som jag nämnt så är det svårt att hitta kläder som jag kan ha.
Ni kanske kan börja förstå hur fruktansvärd en tunnelbaneresa är för mig eller att gå och handla (något utav det värsta jag vet faktiskt).

Sen har vi ju det här med tid. Min tidsuppfattning är i princip obefintlig. För mig är all tid lika och planering är oerhört svårt, jag vet inte hur mycket tid som går åt till det jag ska göra. Har till och med svårt att minnas när något har hänt, till exempel kan ett minne vara nått som hände för tre dagar sedan lika väl som för 3 år sedan. Det som gör att jag kan skilja på det är vissa detaljer som platser och personer.

Nått annat som drabbar mig varje dag är mina svårigheter att uttrycka mina tankar och känslor samt att jag ofta har svårt att prata med folk. Visst kan jag uttrycka känslor och tankar, men jag gör det inte på det sätt som man ska, vilket gör att folk ofta missförstår mig och jag har fått höra många gånger att jag är känslokall, något jag verkligen inte är, snarare tvärtom.
Att ha svårt att prata med folk är väldigt frustrerande. Jag vill ju så ofta säga saker eller kunna svara, men så kommer inga ord ut ur min mun, kan inte ens få mina tankebilder till ord oftast faktiskt. För det är så jag tänker, helt visuellt, något de flesta andra inte verkar göra.
Då jag tänker visuellt så minns jag ju även det visuella rätt bra, vilket gör att jag har mycket att gå igenom i huvudet varje kväll, en av orsakerna till mina sömnproblem.

Tänkte även nämna lite hur min värld ser ut. För mig är allt detaljer, massor av detaljer som jag måste försöka få ihop till en helhet och sedan förstå den helheten och detta måste jag medvetet göra. Per automatik är nått jag inte direkt kan göra, allt jag gör måste jag medvetet göra (ja inte andas och så såklart). Men tillbaka till hur världen ser ut. En sak jag läste en gång förklarar det hela rätt bra tycker jag och därför tänker jag använda det. Tänk dig massor av pusselbitar men som inte har någon färdig bild vad det föreställer, så du måste lägga pusslet för att förstå vad det föreställer, så är världen för mig. Och ändras något så blir det ju som att någon tar några utav pusselbitarna och plötsligt vet man inte längre vad bilden föreställer, dvs om något ändras blir jag vilsen, förvirrad och panikslagen. Något jag skäms över, men inte kan rå för. Jag försöker verkligen jobba på det. Ett problem som är relaterat till detta är mitt rätt stora problem med att minnas ansikten och känna igen folk. Jag har faktiskt gått förbi min egna mamma på stan där hemma utan att se att det var hon. Detta är något jag också har fått mycket skäll för, men hur jag ska bli bättre på att känna igen folk vet jag inte. Det jag minns folk med är kroppsrörelser och rösten, men jag har alla personer indelade i fack, till exempel alla på Steget Framåt i ett fack och alla på psyk i ett annat fack och så vidare. Så innan jag ska till ett visst ställe går jag igenom det fackets personminnen så att jag lättare ska känna igen personerna, så om jag inte är beredd att träffa på någon där jag för tillfället är så har jag ju inget fack redo och då måste jag gå igenom alla fack för att hitta personen som jag då träffade. Och ja det är så jobbigt som det låter.

Jag är tack o lov inte själv i detta. Jag har en familj som ställer upp så mycket de kan, trots att de bor ca 60 mil norrut. Har även ett flertal vänner som jag vet skulle ställa upp om jag bad de, men jag vill inte vara i vägen så jag gör sällan det (ännu ett av mina problem, jag är rädd för att vara i vägen och störa). Sen har jag även en bra arbetskonsulent via Steget Framåt som har hjälpt mig mycket och här på boendet har jag en kontaktperson som jag tror jag kan få en rätt bra kontakt med tillslut. Men jag har även en fantastisk boendestödjare. Han är den andra personen i mitt liv som verkar förstå mig utan problem. Han vet oftast saker om mig jag inte ens har sagt, vilket kan vara lite läskigt ibland. Han är dessutom väldigt snäll, förstående och rolig (vänskapligt retande av honom är en sysselsättning jag gillar), han låter mig även skriva av mig till honom via mail och sms och han har aldrig blivit arg eller tappat tålamodet med mig. Jag är väldigt glad och tacksam att jag fått honom som boendestöd.
Sist kommer vi till den viktigaste personen i mitt liv. Han är min själsfrände och även när vi försöker vara ifrån varandra så kan vi inte. Vi verkar typ vara beroende av varandra. Den kärlek jag känner för honom är något jag aldrig känt för någon annan och något jag aldrig trodde att jag skulle känna. Denna person är verkligen världens mest fantastiska människa. Han är den som får mig att fortsätta kämpa.
Sen har jag även en blogg som jag delvis använder för att uttrycka mig, för skrift går betydligt bättre än tal.

Ja som du ser är ju inte allt i livet konstant skit. Men oftast mår jag rätt dåligt och just nu har jag en riktigt deppig period där mina självmordstankar är starkare än vanligt. Men jag hoppas att det kan bli bättre snart. Jag är egentligen inte så hoppfull över att livet kommer bli bättre, för jag har testat flera olika terapier och mediciner, men jag mår ändå generellt sett sämre för varje år som går. Men de runt om mig har ännu inte gett upp hoppet, kanske har de rätt. Ett av skälen till min depression är min konstanta utmattning av att jag alltid får anstränga mig så, men även av min konstanta förvirring och att känna att jag inte förstår och/eller hänger med. Sen har nog en del av mitt förflutna gett sina undermedvetna skador också.
Nu har ni i alla fall fått läsa lite om hur min vardag/liv är. Hoppas du lärde dig något av det jag skrivit.
(Bilden är en som jag gjort åt min själsfrände och han tyckte att den visade min själv väldigt mcyket.)