Bortsortering

Det var december 1940. En kall vintermånad och det var krig. Många män låg i giv akt vid gränsen mot Norge. En av dem var min pappa. Alla fruktade Hitler. Min mamma var höggravid, kände sig ensam och fruktansvärt rädd. Iltransport till Uddevalla BB. Jag föddes och blev, med mormor som dirigent, omedelbart nöddöpt. Utan Guds välsignelse kunde jag inte dö. Och det var döden som väntade mig enligt läkarna. Ingen högerarm och defekter på vänsterarmen gjorde barnet livsodugligt. Mamma hade ingen kontroll.

Ett antal dagar senare bar pappa hem sin lilla dotter, som låg väl inlindad i många filtar för att inte nås av kylan. Mamma nåddes av beskedet från dem som tolkade kyrkans budskap att ett icke "välskapt" barn är ett tecken på Guds straff för att hon (inte pappa) hade syndat. Hon begrundade sin älskade dotter, som i hennes och pappas ögon var det vackraste som fanns, och undrade hur någon kunde se detta lilla söta barn som ett straff.

40 år senare skriver jag en artikel om min livsglädje och den tacksamhet jag känner över att fosterdiagnostiken inte var uppfunnen 1940, för då skulle jag aldrig fått chans att födas. Jag hade blivit aborterad. Ett foster som saknade en arm och hade defekter på den andra skulle inte ha ansetts värdigt detta liv. Jag skulle dessutom dö, det var läkarna övertygade om. När jag då skriver artikeln 1980 som ett inlägg i debatten mot abort efter fosterdiagnostik får jag veta av andra motdebattörer att mina erfarenheter av att kunna ha varit bortsorterad inte hör hemma i dagens debatt. Utvecklingen av medicinsk och teknisk forskning som leder till bortsortering av icke önskade barn anses faktamässig och mer relevant i den politiska debatten än erfarenheten av att känna hotet av att inte vara önskad i samhället.

Efter ytterligare drygt 30 år har tekniken utvecklats långt mycket mer och ibland med otroliga resultat. Vad har det lett till?
Nu, år 2012, har jag funderingar över en annan artikel. Den handlar också om bortsortering. Min son med familj flyttade för en tid sedan in i ett nybyggt flerfamiljshus i Sundbyberg. Sonen började strax innan inflyttningen misstänka att entrén skulle bli otillgänglig. Utanför huset var det stora jordvallar och långt ifrån klart. Jag sa att det med all säkerhet kommer att finnas en liten väg fram till dörren. Optimisten i mig ville inte tro att det egentligen kunde finnas en så uppenbar och klarsynt planerad utestängdhet. Nu, när allt är klart, vet jag bättre. För att nå entrédörren till huset måste man först besegra en trappa med ca 12 tappsteg utomhus. I annat fall måste man ta sig vägen genom garaget under förutsättning att någon boende i huset kommer ner och öppnar den dörren och att någon sedan har kraften att öppna tre tunga dörrar innan hissen kan nås. Efter händelser i vuxenlivet har jag svårigheter att gå i trappor. Och som mamma, svärmor och farmor är jag nu bortsorterad från husets entré av husägaren och Sundbybergs kommun.

Den människosyn som framkom i omdömena om att jag var livsoduglig 1940 lever vidare. Den präglar fortfarande en oduglig politik med förljuget mantra om alla människors lika värde. Välfärd, levnadsstandard och teknik har lyft människorna och samhället till oanade höjder under de senaste 70 åren, men förakt för och bortsortering av vissa människor ingår fortfarande i den politiska agendan.

Hitlers människosyn om utsortering skrämmer fortfarande.

En del tar semester från vardagsliv, politiska arenor och beslut. Andra kan aldrig ta semester från effekterna av de politiska besluten.

Augusti 2012

Birgitta Andersson