Dövundervisningen

Jag heter Lolo Danielsson och jag skulle vilja berätta om hur jag upplevde dövundervisningen d.v.s. undervisningen av döva elever på Manillaskolan, som är en skola för döva elever i Stockholm, under 1950 talet.

På den här tiden hade dövskolan så kallad oralundervisning (talundervisning) där vi skulle lära oss att tala, höra, läsa och skriva. I klassrummet satt vi elever i bänkar som var placerade i en halvcirkel. Vi hade hörlurar på oss och läraren talade i en mikrofon.

Vi elever försökte ta till oss det som läraren sa genom att avläsa läppar och försöka lyssna. Vi tränade på detta under många lektioner och det var väldigt ansträngande att försöka avläsa lärarens läppar och att försöka höra det som sades. Läraren visade oss rytmen i orden, hur de sägs kan man säga. Läraren visade först hur vi skulle säga. I mikrofonen sa läraren: "mamama" och sen skulle vi härma läraren. Sedan sa läraren: "papapa, kakaka, lalala" . Därefter övade vi på att säga ord som t.ex.: mamma, pappa, kaka.

Vi tränade på att härma och försökte följa röstläget för hur orden uttalades. Efter det sa läraren en mening som vi skulle försöka förstå. Eller så kunde läraren läsa några rader ur en bok eller berätta en egen historia som vi skulle försöka att förstå genom att titta på när läraren talade. Sedan frågade läraren om jag hade förstått vad som sagts och om jag inte förstått så fick jag fortsätta att träna på det här och läraren talade direkt till mig med rösten.

Alla elever fick frågan i tur och ordning. Läraren frågade oss var och en i klassen om vi hade förstått vad som sades. Vi skulle också träna på att höra (uppfatta ljud med hörseln). Då höll läraren en bok så att den skymde munnen och sedan sa läraren ett ord som vi elever skulle försöka känna igen. T.ex. kunde läraren skriva upp ordet "apelsin" och samtidigt skrevs det ner var de tre betoningarna på ordet skulle ligga. Ett annat exempel var ordet "päron". Där markerade läraren också var betoningarna skulle ligga. Därefter tog läraren upp boken och höll den för munnen så att man inte kunde se munrörelserna och sa ordet: "Apelsin". Och då skulle vi höra ljuden och känna igenom dem och på så sätt höra ordet apelsin.

När läraren sa ordet päron som har en annan betoning så skulle vi känna igen ordet på dess betoning. Det här var hemskt svårt tyckte jag eftersom jag inte hörde någonting. Jag hörde bara som ett brus i mina lurar och jag kunde inte förstå eller känna igen de olika ljuden och betoningarna. Sedan fick vi lära oss att läsa och skriva och det var en del i det vi skulle lära oss. Men alla lektioner vi hade gick ut på att lära oss att läsa, skriva och tala svenska eftersom svenskan var så viktig.

Jag vill också berätta att detta med klassrumsundervisningen med fokus på tal, läppavläsning och talträning har jag även berättat om i en bok tillsammans med min lärare Rut Madebrink.