En livsbild

Hej alla medvandrare på livets stig - både med och utan erfarenhet av att bära smärta i sin kropp!

Då jag läste en annan kvinnas migränberättelse i Migränbladet, blev jag inspirerad att skriva några rader. 

Historien kunde bli lång - väldigt lång. Eftersom jag levt med olika sorters smärtor och allergier en stor del av livet... I detta är migränattackerna också involverade, dessa oerhört plågsamma inslag i tillvaron.

Jag inser, att man behöver beteckningen "huvudvärk" som en sorts samlande begrepp.

Dock att jag vill framhålla hur futtigt, hur absolut "intetsägande" det är att kalla migrän för huvudvärk!!!

På de svåra och långa (flerdygns-)attackernas nivå är migrän något djupare och mer omfattande. Tar väldigt mycket hårdare på den mentala kraften, vilken man många gånger förgäves försöker få till att räcka  b å d e  för att klara plågan i pågående smärtor, dag såväl som natt, samt illamående  o c h  att klara av livet och vardagen överhuvudtaget!!

Den totala utmattning som kan bli om man inte är rädd om sig. Allvaret i detta; Det tål att tänka på - särskilt i vår tid. En tid där alltför många liksom motståndslöst och utan eftertanke tar stressen som kompis. I stället för sinnesro och ett mer bestående välbefinnande.

Alla möjliga sorters smärta kan både uppstå och lättare "rota sig" om vi är spända och oroliga än om vi är lugna och allmänt mår bra.

Själv är jag en gift, socionomutbildad kvinna i 60-årsåldern. Är empatisk, filosofisk och konstnärlig m. m. Lever i en långvarig relation med min livskamrat.

Jag är intresserad av mycket, tycker om att lära mig. Såvitt jag kan se försvagar vi nu hela samhällen (länder) med ett alltför strikt "ekonomiskt" betraktelsesätt! Vad är en människa? Vad är hon värd? Hur tar vi hand om kultur och andlighet?

Jag har arbetat såväl inom privat som offentlig sektor. Haft utredande, ekonomiska och vägledande funktioner inom kommunal förvaltning, landstinget och staten (arbetsförmedling). Allt detta tills smärtorna blev  a l l t f ö r  svåra, men även länge hand i hand med dem.

Och, det finns ingenstans - ingen tidigare studie- eller arbetsplats - där jag inte fått möta frågande, höjda ögonbryn eller total oförståelse. För vad då? Jo, plötslig och oplanerad frånvaro p. g. a. sjukdom. Mellan varven har jag också fått hantera egen frustration och otålighet över, att inte kunna vara som jag borde vara. För att passa in - i arbetsmaskineriet eller i någon personlig relation.

Något av det allra mest plågsamma i en sådan situation är, att inte bli tagen på allvar. Kanske snarare bli sedd som en som fuskar sig undan arbetsuppgifter, är lat och okunnig - fast det är mycket möjligt att det är alldeles tvärtom. I onödan skyller på sjukdom etc., etc. Att bli betraktad som sådan... Inte roligt alls.

Fördömelsen faller ofta hårt. Så har jag också haft det - och kan fortfarande ha, även om det är länge sedan jag hade ett lönearbete. 

Sociala kontakter går att skaffa ändå. Man får träna på att göra det på ett nytt sätt. De faller sig ej på samma vis som de arbetsrelaterade.

Trots att det många gånger gör ont (i själen) att bli avvisad - behöver vi vara beredda på att artikulera, säga som det är och därigenom underlätta för andras förståelse. Det är mycket lätt att själv fortsätta att sopa-under-mattan av rädsla för att hamna  u t a n f ö r  på alla möjliga vis, få negativ stämpel.

Nyss sagda innebär ändå att det finns ett stort behov av att vårdapparaten - och andra samhällsinstanser/omsorgsgivare - utvecklas, dvs. höjer nivån såväl på mänskligt bemötande som på faktakunskaper. Och det behövs en öppenhet till att inhämta kunskap från o l i k a  håll!

Att öka tolerans och flexibilitet, bli snabbare på att anpassa lagstiftning och regler till att bli bättre i takt med samhällsutvecklingen; Med eller utan europeiskt regelverk!

Sverige är inte direkt något föregångsland när det gäller alternativmedicinskt användande. Det finns mycket att hämta av dylikt i Tyskland och Kina - för att nämna något land. Personligen föraktar jag inte beprövad erfarenhet eller upptäckter på så kallat vetenskapligt vis (vissa kriterier krävs därtill), men det verkar inte räcka. Inte länge! Något saknas, något som kan komplettera bilden.

Idag är det stora brister i vårt miljömedvetande. Många tror - fortfarande- att miljöförstöringen mer eller mindre skall räta upp sig av sig själv.

Luften vi andas, vattnet vi dricker och maten som vi äter samt tempot vi håller... Allt sammantaget är sådant som påverkar hälsan och sjukdomars utbredning - även migränens. Det är jag övertygad om.

Personen som nu tecknar denna livsbild har i över 40 år haft svårigheter och fått kämpa för sin rätt - till liv och hälsa. Migrän fick jag som 20-åring och då debuterade även ledvärk.

Som ung har jag många gånger blivit avfärdad av läkare. Hamnat utanför både gemenskap och bedömningsgrunder som samhället ställer upp. Både riskerat och tidvis förlorat ersättning från Försäkringskassan.

2000-talets nya och strama bestämmelser - med en arbetslinje vare sig man kan arbeta eller ej, även för den med kroniska besvär, skapade stora bekymmer för många.

För mig hände liknande redan på 1980-talet. Många gånger har det varit intill den hårfina gränsen av "sista hopp och livsgnista... Detta har lärt mig att vara öppen för, att ibland kan hjälpen komma från ett helt oväntat håll.

Homeopatiska mediciner samt massor av kosttillskott och hjälp av duktiga, välutbildade naturterapeuter inom kinesiologi, osteopati, kiropraktik, akupunktur etc. Utan dessa insatser hade det aldrig gått. Inte för min del! Det blev genomslagskraft genom ett holistiskt tänkande/utövande. Detta att bli sedd som en människa med både kropp, själ och ande. Och därpå min egen andliga tillväxt; Ett viktigt bidrag för den existentiella hälsan!

Hur mycket migrän har jag haft p. g. a. trycket på kroppen från skadligt tandlagnings-material?

Vägen var lång, men ledde fram till förståelse om påverkan och sjukdom som en följd av kvicksilverförgiftning från amalgamplomber i tänder. I de egna tänderna; Sannolikt med inverkan redan i moderlivet från modern (där fanns problem).

Vi valde att inte skaffa egna barn. Saknar barnbarn nu - men det var ändå rätt att inte på det sättet riskera att föra vidare... För just oss. Träffar ändå barn. Har till exempel fått syskonbarnbarn och det är väldigt fint!

Alla gånger har det inte fungerat - men har hela tiden försökt hjälpa mig själv på ett konstruktivt sätt. Mitt skrivande (främst poesi), mitt måleri etc. har ofta tjänstgjort som smärtlindring. Att - trots allt - få vara engagerad, gå upp i något...

I lämpliga portioner allt efter hur jag orkar, använder jag också dessa konstformer för att dela med mig och inspirera andra; En sorts bidrag till helheten.

När det gäller tänderna blev jag tvungen att sanera och byta ut fyllningarna två gånger under 20 år. Med kunskap omkring procedurerna (utöver det vanliga) och utan specifik ekonomisk saneringshjälp. Föll även utanför dessa bestämmelser. Fick leta, leta och åter leta samt vänta i många år.

Idag är jag gränslöst tacksam över den hjälp som uppenbarat sig. Är inte symtomfri, men bättre. Om och om igen har det varit oerhört tufft och är ibland. Det har tagit på krafterna, någonting jag aldrig kan förneka.

Dock att det också är på det viset att det inte finns ont, vilket ej bär något gott med sig.

Där jag står nu ingår att få vara med om tilltagande effekter hos syskon p. g. a. Långvarigt kronisk sjukdom. Också påfrestande, men skapar insikter. Precis som det gjort att själv hamna utanför de ordinära - ibland häpnadsväckande stelbenta - reglerna och normerna. Det har fått mig att gå min egen väg. Sakta men säkert och med stora uppoffringar, har jag gjort så. Kommer att fortsätta med det så länge jag någonsin kan. För livets skull!

Britt-Inger Skogh.

De tre bilderna är målade av Britt-Inger Skogh.

Lyssna till, eller läs, Britt-Ingers dikt Längtans blå blomma.