Jag vågade och dem lät mig bestämma

Under tonåren blev jag engagerad i Riksorganisationen Unga Synskadade, en sådan där helt underbar organisation som på ett härligt sätt kryper en in på livet.

Efter något år snubblade jag över vad jag då trodde var livets stora kärlek. Jag skulle strax fylla 17 år och hela livet blev upp och ner. Skolan var inte längre det främsta i livet. Känslan av att varje dag vänta på brev som dröjde eller mail som fastnat - Och lyckan när man slutligen kunde träffas Igen. Han var några år äldre än mig, jag bodde i östra Sverige, han bodde på västkusten. Förstå att det var jobbigt!

Vi blev tillsammans när våren precis övergått i sommar. Efter att hösten kommit och även vintern börjat göra sig påmind hade en tanke slagit rot. Jag skulle flytta! Följande år skulle jag ju fylla 18 och som alla vet får man göra vad man vill samma dag som man blivit vuxen.

Efter att ha stött och blött tankarna på telefon med min käraste kom den kvällen då jag offentliggjorde min plan för Mamma och Pappa. Jag var väldigt nervös och spänd över hur de skulle reagera. Minns idag inte ordagrant vad som sades. Men jag minns min förvåning och lättnad över att dem inte sa Nej.     

Kanske trodde dem den här kvällen att jag snart skulle ändra mig, men jag stod fast och då stod dem också fast vid att inte motsätta sig.

Min gymnasieskola däremot tyckte att detta var en minst sagt dålig idé. "Vi har ju lagt ner resurser på dig med extra resurs och särskild schemaläggning, du borde fundera innan du offrar hela sista året av gymnasiet. Det går väl lika bra att flytta ett år senare"? Ungefär sådär lät det.

Men mina föräldrar stod fast och det gjorde jag med. Jag fick själv ta kontakt med den nya gymnasieskolan som jag överlag upplevde som mer positivt inställda och möjliggörande än den jag lämnade. Detta kanske i sig inte är så konstigt, men jag utgick ifrån att jag som alla andra gymnasieelever faktiskt måste kunna byta skola före studenten. Vad spelar det då för roll om skolorna ligger på så skilda platser som Visby och Göteborg?

Den 2 juni 2001 lämnade jag min stora, härliga familj och det nya äventyret kunde börja. Min älskade mamma skjutsade mig till flyget, mina saker skulle komma lite senare. Under bilresan så sa hon något i stil med "Vill att du ska veta varför jag inte hjälpt till så mycket under den här tiden med flytten och sådär. Det är för att jag verkligen ville se att du fixar det".

Idag, elva år senare har jag hört henne säga "Alla måste få göra sina egna misstag". Det kanske låter hårt. Men för mig betyder det fortfarande lika mycket. Detta har varit grunden till en stor del av min personliga utveckling till en egen, självständig individ.

Tack, Mamma och Pappa.