Jag ska berätta om dyslexi

Loading the player ...

 

Hej, jag heter Jörgen Palm och bor i Malmö.  Och jag ska berätta om dyslexi, att bli utredd. Vi börjar med att vår äldste son skulle börja skolan, vår förstfödde son skulle börja skolan får man säga. Efter en halv termin eller efter första läsåret så började man konstatera att han hade problem med att läsa och skriva. Vilket vi påtalade från början, jag och min fru. Då sa man att det var bara en mognadssak, men jag började känna igen att det var samma sak som jag hade när jag började skolan.

Jag insåg ganska snabbt att detta inte kommer att bli bra, så jag var på skolan igen och frågade om de inte skulle göra någon utredning. Nej, jag skulle bara ta det lugnt för det var en mognadssak. Efter väldiga påtryckningar, gång på gång, var jag tvungen att fråga skolan vilken frukt min son var, om han var en tomat, en apelsin, ett päron eller ananas. För jag vet att frukter, eller rotfrukter, de har ju olika mognadstider. Så det är klart, om man kunde konstatera vilken typ av frukt så kunde man också räkna ut hur lång tid man ska vänta på att man ska få det utrett och så vidare.

Under samma tid så bestämde jag mig ganska fort att jag också skulle själv gå och testa mig. Det gjorde jag, för jag tyckte att jag ville ha svart på vitt.  Jag visste att jag hade haft läs och skrivsvårigheter och gått i specialklass med personer med läs och skrivsvårigheter. Men man sa ju alltid förr ordblind. Så att när jag kom till komvux där jag visste att man gjorde utredningar, så knackade jag på dörren och steg in och så sa jag att jag skulle gärna vilja bli testad, för jag är helt säker på att jag är dyslektiker eller ordblind. Jaha, sa dem, det ska väl inte vara några problem. För jag skulle gärna vilja börja studera, eventuellt. Då fick jag gå in och sätta mig i ett rum vid sidan om och skriva ner en berättelse på ett A4-papper. Jag är ju inte så glad för att skriva ner saker, men sagt är gjort. Jag satte mig ner för att skriva, cirka en halvtimma, tre kvart. Däromkring. Och så gick jag in och lämnade in pappret, det var halvskrivet, ett A4. Jag tänkte herregud, jag har inte skrivit på jättelänge. Då tittade personen på pappret och sa att det är väl så att du inte har några större problem, och det ser väl bra ut. Så det är nog inga bekymmer. Då tänkte jag, att ok, jag får nog gå och köpa mig en lott av något slag, för detta var nog den högsta vinsten jag kunde tänka mig. Att någon sa att jag inte hade några bekymmer.

Sagt och gjort, jag gick därifrån, men så tänkte jag, hur kan det vara på detta viset? Jag vet att jag har bekymmer, jag vet att jag har haft läs- och skrivsvårigheter. Jag vet att det är svårt för mig i vissa lägen. Men man kan ju träna alltid. Då konstatera jag ganska snabbt, att om någon sa till mig att skriv ner något om dig själv, vad gör man då? Jo, då sätter man sig ner och skriver på det man är säker på att det är rätt stavat. Det har man med sig sedan skolgången, att man ska helst inte lämna ifrån sig något felskrivet eller felstavat material ifrån sig.

Så sagt och gjort, jag började ta tag i det ytterligare.  Jag var med i dyslexiförbundet, som hette FMLS, förbundet mot läs och skrivsvårigheter på den tiden. Där kom jag i kontakt med Brunnsvik bland annat, och fick göra en viss pedagogisk utredning där. Sedan blev jag erbjuden att delta med psykologutredare, som skulle göra examensarbete att testa dyslektiker. Då anmälde jag mig där. Så fick jag den utredningen också. Sedan fick jag träffa logoped.

Det blev ganska konstaterat att jag hade läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. Men jag minns ju väldigt väl första gången jag träffade psykologen. Jaha, vi ska bara göra olika tester här, intelligenstester och lite annat. Jag tänkte herregud, hur ska detta gå. Klok och förståndig har jag alltid varit, och det vet jag att jag är. Det är inga problem med det. Och det konstaterade han också, men han konstaterade så mycket annat också tillsammans med de andra utredningarna. När det gäller läs-och skrivsvårigheterna, när det gäller logoped och den psykologiska utredningen, så visade den väldigt stora svagheter på läsningen. Jag tror att jag låg på 100-125 ord per minut. Jag tror att det är vad textremsan på TV går på. Och stavning och läsning och hastighet och så, det visste vi i och för sig innan, men när man får det konstaterat svart på vitt efter så många år, så blir det lite chockartat. Så att man inte är riktigt beredd på det när man har gjort en sådan utredning. Man kan vara hur säker och lugn som helst, nej, jag vet detta, det är inga problem. Men då är man inte så tuff och kaxig. Eller tuff.  Man tänker när man går därifrån att det här var väl ingenting. Jag visste ju om det. Men nu hade man det svart på vitt. Det blev nästan en nystart.  Sedan vet jag att det är ärftligt.

Det här är en utskrift av den talade berättelsen.

Kommentarer: (2)

  1. Spännande att ta del av din historia. Intressant med dina upplevelser kring att först få veta "det här är nog inga bekymmer" och sedan när du fick svart på vitt det du egentligen anat, så kändes det också. Att bli bortviftad när man faktiskt har behov av hjälp är ju att inte bli tagen på allvar. Å andra sidan kan för stort fokus på "det man inte kan" skapa onödiga problem.
  2. Hej
    Jag har också dyslexi och fick diagnosen när jag var 28 år. Jag tog tag i det själv och det tog tid och det var om ständigt att ens få komma dit, men det var ännu svårare att få göra utredning för dyskalkyli bara av den anledningen att jag var vuxen. Helt sjukt. Nu sitter jag här med båda diagnoserna dyslexi och dyskalkyli och det känns skönt att få det bevisat på papper att jag hade rätt alla dessa år och alla lärare som även till mig sa att det var en mognads sak hade så sjukt fel. Såg på tv bara här om veckan att det fortfarande är stora brister i skolan för elever med dyslexi och att få utredningar. Skönt att veta att man inte är ensam.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?