Livsbild

Minnen och minnesfragment från barndomen har bekräftats av de som var vuxna då. Utöver det jag själv minns har andra kompletterat mina minnen med tex sakuppgifter.

1944
Redan som ofödd hade jag otur. Tanken var att jag skulle födas på det då nybyggda Södersjukhuset men där var det fullt. Fyrtiotalisterna var på väg. Efter diverse turer hamnade min mor istället på det lika nya Karolinska sjukhuset. Jag var min mors första (och enda) barn och hon närmade sig sin 40-årsdag. Värkarbetet fungerade dåligt, dessutom låg jag med fötterna först och navelsträngen kring halsen. Läkaren var dock en känd waerlandian som förespråkade kruska och ”naturligt” födande. På Södersjukhuset hade det säkert blivit kejsarsnitt, nu tog förlossningen tre dygn och tog hårt på både min mors och mina krafter. Möjligen kan det ha spelat in att hon inte var svenska och dessutom tillhörde arbetarklassen. Det fanns gott om krypto-nazister i Sverige vid denna tid. Vid framkomsten bedömdes jag som döende och lades i kuvös. Ett nöddop verkställdes. Jag dog emellertid inte. En bister översköterska benämnde mig ”Tjafset”, hon tyckte väl att det var mycket skrik för lite ull. Däremot visste ingen om jag skadats av den grava syrebristen. Hörselscreening och liknande undersökningar var inte ens påtänkta vid denna tid.

1944-1951
Mitt tidigaste barndomsminne härör sig från 1 ½ års ålder. Jag ”kör” min sittvagn framför mig uppför en liten backe genom att hålla i fotstödet. I själva verket är det min 8-rige pojkkusin som håller i handtaget. Plötsligt släpper han handtaget och vagnen rullar bakåt. Det gör så ont att jag tappar andan. ”Man jag sa ju att hon skulle se upp” svarade han på sin mors bassning. En 1 ½ åring kan inte se upp, men hade jag ens hört något sägas? Det rådde en stor osäkerhet betr mitt tillstånd. Ibland reagerade jag, ibland inte. Och visst talade jag, men det var som om jag hade kramp i munnen. Själv mins jag att jag aldrig var riktigt säker på vad som egentligen hände. Jag var ängslig och på helspänn, angelägen om att rätt tolka min omvärld. Hur kom det sig att varje gång mormor öppnade dörren så stod det någon där i farstun men när jag öppnade var det tomt? För den som aldrig hört en ringklocka var det en gåta.

Trots att jag var rörlig och vig tyckte jag bäst om att vara för mig själv och rita och läsa. Jag drabbades ofta av extrem trötthet, att försöka förstå allting rätt var ansträngande för ett barns hjärna, men kanske blev den tränad också. Ibland trodde man att jag var sjuk och jag vistades ibland på sjukhus där man gjorde för mig obegripliga undersökningar.

Människor såg konstiga ut när jag bad dem tända lampan så jag skulle höra vad de sade. En del trodde att jag drev med dem. Att jag såg på munnen var de sade var det ingen som förstod, inte jag heller. Jag trodde ju att så gjorde alla. Vad ingen heller förstod var att jag redan i 5-årsåldern kunde läsa. Hur gick det till? Ja, här kan man bara gissa. Min mormor som bodde tillsammans med mamma och mig brukade anförtro mig mindre inköp i den närliggande konsumbutiken. Vi satt tillsammans vid köksbordet och skrev inköpslistor. ”Smör” sade mormor och skrev det med latinska bokstäver men med kyrillisk touche. ”Smör” sade jag och skrev likadant. Eftersom vi inte hade kylskåp skrev vi varje dag en kort inköpslista, som jag med mjölkkannan i ena handen och listan i den andra stolt stegade iväg till konsum. Antagligen klickade ”läsnyckeln” till under dessa tidiga och trägna övningar och själv föredrog jag ju det skrivna ordet som var lättare att uppfatta.

1951-1953
Den som upptäckte att jag verkligen läste och inte låtsades var min lärarinna i första klass. Skolan låg en bussresa hemifrån efter som jag klassades som efterbliven, som man då sade, trots att jag vid skoltestet ritat flaggan och skorstensröken åt rätt håll för att visa hur vinden blåste. . Men annat fallererade förstås, jag kunde ju inte svara på frågor jag inte hörde. Därför hamnade jag inte i den närmaste skolan som jag tillhörde utan i denna specialklass. Fröken delgav min mormor, som lämnade och hämtade mig vid skolan, med det samma sin upptäckt och det ledde till att en utredning så småningom startade. Jag kom till en doktor som hette Lennart Holmgren och var specialiserad på hörselskador, något som då var ganska ovanligt. Jag gick mina första år i specialklassen, som var en liten klass. Vi placerade ofta bänkarna i U-form så jag hade s as inga inlärningsproblem. Däremot fattade jag inte riktigt lekarnas regler. Varför sprang alla åt ett visst håll? Det var bara att springa med och hoppas att det var rätt. Dessvärre sprang jag fort och låg plötsligt i täten utan att veta vart vi skulle. Jag fick lära mig att dämpa farten. Tryggast var det att vara för sig själv. Jag hängde gärna på ”voltstången” i tre nivåer. Helst på den mellersta där jag slog fram- och baklängesvolter samtidigt som jag höll ett öga på skolgården. När barnen rusade in gjorde jag det också. Någon skolklocka hörde jag aldrig.

1953-1956
Så började jag i tredje klass. Nu när jag förflyttades till Storkyrkans folkskola, som låg i Gamla Sta’n och hade hörselklasser. Gamla Sta’n var på den tiden en arbetarstadsdel med en genuin atmosfär som jag, trots min ringa ålder, omedelbart fäste mig vid. Innan jag började hade jag fått veta att ”alla var som du är”. Så var det förstås inte. I klassen hörde alla dåligt men det fanns en hierarki. De som hörde sämst, som jag, hamnade lägst ner, de som hörde bra, som i normalklasserna, tillhörde toppen. Mycket beundrad var en flicka som hörde dåligt så bra att hon fått flytta till normalklass. Själva skolarbetet flöt på bra. Bänkarna stod i U-form och vi hade hörlurar och mikrofoner, utöver detta hade jag fått en hörapparat. Men jag måste fortfarande läsa av, att enbart höra räckte inte, ljuden blev inte till några ord. Detta upptäckte snart många plågoandar som i min närvaro kunde hitta på nya sattyg ad hoc s a s. Jag hade inga möjligheter att parera. Jag var helst för mig själv och rymde från skolgården för att ströva omkring i Gamla Stan’s gränder. Turligt nog hade jag fått en klocka i julklapp så jag kunde passa tiden. Trött var jag ofta och med svår huvudvärk, jag såg nästan stjärnor ibland. Dessutom såg jag dåligt och fick glasögon, det blev verkligen grädden på moset. Läste gjorde jag kopiöst, skolbiblioteket räckte knappt till. Böcker var nog mitt enda umgänge, vi var både skriftspråkiga.

1956-1959
Men nu skulle jag byta skola. Betygen indikerade en högre utbildning än folkskolans, å andra sidan var jag ju klassad som ”efterbliven”. Realskolan ville inte ta emot mig utan jag skulle gå några år på en flickskola för att se om jag var utbildningsbar. På den tiden fanns ingen högre utbildning för hörselskadade. Jag hamnade i en stor klass med 35 st elever och satte mig längst fram för att åtminstone ha direkt kontakt med lärarna. Tur för mig var det katederundervisning som gällde. Visst var jag utbildningsbar men det kostade på: konstant huvudvärk och en ständig tung sten i maggropen. Vid hemkomsten efter långa skoldagar (lördagar var inte lediga då) väntade utöver läxor även hushållsarbete. Det förutsatte – med rätta, kanske – att var och en skulle bidra med sin andel av arbetet. Jag läste dessutom på lite i förväg i skolböckerna för att vara förberedd på vad som kunde komma upp på lektionerna, i fall jag inte skulle uppfatta vad som sades. Senare tids forskning har ju visat att hörselskadades hjärnor går på högtryck hela tiden: de arbetar med att ta in och tolka information, samtidigt som de skall lösa givna problem och tänka kreativt. Enbart detta är en fullarbetsdag i sig.

I flickskolan blev jag inte mobbad men inte heller deltagare i det sociala livet. Man pratade med mig om det var nödvändigt men inte mer. Någon s k ”bästis” har jag aldrig haft, vare sig då eller senare. Egentligen var det ganska skönt att vara för sig själv, umgänge var ansträngande, det gällde ju att uppfatta vad som sades, ofta av flera på en gång. Jag lärde mig att vi som står nederst i hierarkin, vare sig vi är funktionshindrade, invandrare eller något annat, måste vara mycket duktigare än de över oss för att bli ansedda som nästan lika bra.

När vi hade sångprov vid vår första musiklektion kastade musikläraren ut mig, hon trodde jag drev med henne. Det är onekligen svårt att träffa rätt ton när man inte hör sin egen röst. Sedan ändrade hon sin inställning, jag var inte dålig på musik och klarade teorin bra. Vid läsårets slut fick jag t o m premium i musik! Ja, jag hade faktiskt bäst betyg av alla även i parallellklasserna. Det gjorde förstås min mamma väldigt stolt, hon fick en kompensation för mitt handikapp. Mina mer välbeställda kusiner hade sämre betyg men klarade sig bättre i livet.

1959-1963
Nå, nu hade jag visat mig vara utbildningsbar. Dags för att börja på gymnasiet och naturligtvis på den svåraste linjen: reallinjen, i fyra år. Även den klassen var stor och de många lärarna tog ingen hänsyn till min hörselskada. I princip var jag autodidakt, nästan allt lärde jag mig från böcker. Det talades fort och ofta vänt mot svarta tavlan. En del lärare promenerade omkring. Det som sades ute i klassrummet uppfattade jag inte alls. Jag satt uppe på nätterna och tidiga mornar och lärde mig kurserna och försökte förutse frågor och prov. Jag hade svårt för att äta och sova och gick ner i vikt (39 kg, 164 cm lång). Jag pratade inte med någon om mina svårigheter, visste bara att jag måste igenom det här, jag fick svika. Givetvis hade jag inte heller i gymnasiet några närmare vänner. Man accepterade min existens, inte mer.

Så dök det upp en räddningsplanka från ett alldeles oväntat håll. En idrottsdag fick vi välja mellan olika aktiviteter, en av dem var jazzdans på det då ganska nya Balettakademien. Vi var en 50-tal flickor som steg in i danssalen, där en amerikansk danslärare lärde oss uppvärmning och steg till trumrytmer. Lika prompt som ”läsnyckeln” vridits om i mitt 5-åriga huvud, vreds nu ”dansnyckeln” om i mitt sinne. Jag mötte ett språk jag till fullo förstod och en konstart som välkomnade mig. Det kändes som om jag aldrig gjort annat. Efteråt kom dansläraren fram till mig och beordrade mig att börja dansa. För första gången i mitt liv betraktades jag som en människa bland andra. Hörde jag dåligt? Nå, du skall inte dansa med öronen, rytmen hörde du ju! Jag hade lite sparat från arbete under loven och kunde därför omgående börja en intensivkurs med två pass à 90 minuter varje eftermiddag och kväll. Hur orkade jag då med det för mig extra tyngande skolarbete? Kanske just därför. Jag fick en kraft och kände en lycka i dansens uttryck, att äntligen förstå, att äntligen vara jämlik. Den känslan fanns kvar i mig under de hårda skoldagarna och nu började jag också tänka på en framtid som var min egen, inte andras.

1963-1972
Jag tog studenten och under några år arbetade jag bl a som labassistent parallellt med dansträningen. Arbetet var ganska isolerat. Jag satt i ett rum och gjorde olika tester samt skötte om laboratoriråttor. Det hade ändå inte funnits någon tid för umgänge om nu någon önskat detta. Varje kväll efter arbetet skyndade jag till dansträningen och snart var det dags för det stora provet: inträdesprov under en vecka med successiv gallring på det som senare blev Danshögskolan. Vi var drygt 300 som sökte från hela landet. Jag kom in! Senare fick jag veta att beslutet inte var enhälligt, några betvivlade min förmåga att ta till mig teorin och att undervisa. Studiemässigt gick det dock bra. Gruppen var inte stor – 12 personer – så för mig som kämpat i stora elevhav var det hanterligt. Speciellt intresserade mig pedagogiken. Jag karade också av att uppfatta musiken, må var på mitt sätt. Tydligen var jag mycket rytmisk, vilket var nytt för mig. Senare i livet träffade jag den berömda slagverkaren Evelyn Glennie som ju också är nästan döv. Jag konstaterade att vi använde oss av samma knep: Vibrationer som uppfattades genom golvet och ögonkontakt med piano- eller flygeltangenterna (flygellock är bra speglar). Detta förutsatte givetvis ”levande” och inte inspelad musik. Annars var det som tidigare: Ingen var ovänlig men ingen tilltalade mig mer en nödvändigt. En av lärarna blev många år senare intervjuad i en facktidning. Hon berättade om ett arbete jag gjort som ledde till att ”denna ensamma student plötsligt blev synig”. Jag var inte direkt utanför utan mera bredvid. När jag slutade hade jag fått extra goda omdömen i pedagogik och koreografi.

1972-2002
På den arbetsmarknad som fanns då var det viktigt att ha kontakter, något som jag verkligen inte hade. Det fanns inga fasta arbetsanställningar utan det handlade mest om timanställningar och projektuppdrag, oftast med många och långa resor. Tack vare goda referenser från skolan fick jag ändå ihop timmar så att det räckte till en försörjning men arbetet var intensivt och utan ledigheter. Nu måste jag dessutom arbeta med band och skivor i st f med musiker. Musikanläggningarna och akustiken var sällan av hög kvalité och utöver mitt eget arbetsmaterial fick jag också bära på bandspelare och högtalare. Jag trivdes ändå med själva innehållet i arbetet, som gick förvånansvärt bra. Det kanske är bra för både vuxna och barn att möta en funktionshindrad person som kan mer än de själva, många verkar tro att funktionshinder alltid sänker de kognitiva förmågorna.

Så hittade jag min mamma död. Det smällde i huvudet vid upptäckten men det var en tid efteråt jag förstod att något hänt. Jag hade tidvis minnesförlust och det var ibland svårt att tala. Det hörselrester jag haft försvann nästan, endast lite bashörsel i ena örat kvarstod. Alla göromål i samband med dödsfallet tog tid och kraft. Samtidigt som jag tyngdes av sorgen måste jag sköta mitt arbete så jag kom aldrig iväg till läkare, men det hade nog inte ändrat så mycket. Jag lyckades ändå fortsätta mitt arbete i flera år och fick med arbetsförmedlingens hjälp en del arbete med lönebidrag till administrativt arbete inom kultur sektorn. Det ställde stora krav på min obefintliga hörsel: samtal mellan flera, styrelsemöten, kongresser mm. Det märkliga var att den externa tröttheten jag upplevt gick över till en slags icke-känsla. Jag kände mig som en robot som utförde inprogrammerade uppgifter utan någon som helst inre respons eller reflektion. Nu drabbades jag också gång på gång av trigeminus neuralgi, plexus neuralgi, ischias och svåra förkylningar samt astma. Senare skulle det visa sig att mitt immunförsvar nästan inte fanns.

2002-2012
En dag, när jag arbetat i nästan 30 år sammanlagt, passerade jag Södersjukhuset, där allting börjat. Plötsligt såg jag omvärlden som i en bakvänd kikare, allting blev pyttesmått men märkvärdigt skarpt med tanke på att jag i vanliga fall såg lite suddigt. Hjärtat började skena och jag kallsvettades. Turligt nog fanns en bänk i närheten att sjunka ner på. Så fort jag kunde stå på benen igen och synen normaliserats gick jag sakta vägen till sjukhusets hörselavdelning och den här gången fanns det plats för mig! Nu gick det undan. Audionomen förklarade att min avläsningsförmåga både hjälpt och stjälpt mig. Eftersom jag läste av så bra var det svårt att förstår hur dåligt jag hörde och därför hade jag fått krav på mig som om jag hörde bra. Jag blev sjukskriven och några år därefter förtidspensionerad. Jag är fortfarande mycket stresskänslig och har också fått diagnosen SHR med astma. Nu är jag en ”äkta” pensionär med garantipension, trots mitt hårda arbete. Jag är mest för mig själv, har inga vänner men några bekanta. Och visst har jag sett att en del som känner mig går över på andra sidan gatan när de ser mig. Det är ju ingen statushöjare att prata med en sådan som jag. Jag mins hur jag under mina aktiva år oftast satt ensam vid samkväm i samband med kongresser o d. Jag minns också hur jag som ung besökte ett dansställe. I början fick jag dansa hur mycket som helst – det kunde jag ju. Sedan satte jag på mig hörapparaterna. Då blev det slut på dansen. Vad hjälper all världens hörapparater och hjälpmedel när människors attityder och bemötanden så tydligt tar avstånd?

Berättelsen är handskriven från början, Livsbild har digitaliserat den.