Mitt liv 1934-2012

Barndomsupplevelser formar vuxenlivet, 1934-2012

Mina föräldrar hette: Hanna Maria (Mia) Nilsson (gift Winberg) och Ernst William Winberg, min bror Stig Lennart.

September 1934 såg jag, Kjell Winberg, dagens ljus på Kvinnokliniken i Malmö. Jag var 47 cm lång och vägde 1960 g, vilket var en mycket låg födelsevikt vid denna tid. Vad som hände före och under förlossningen vet jag inte men släktingar säger att sjukhuset var tvugna att sätta igång förlossningen eftersom mor gått över tiden. En läkare jag senare frågat säger: att så långt han kan se i journalerna föddes jag ca 14 dagar för tidigt, var röd och hade skarpa naglar. Fjorton dagar för tidigt kan ju inte spela någon större roll för min livshistoria, tycker jag.

Jag var ett kollikbarn. Mor kämpade tappert för att lindra mina buksmärtor. Smorde buken med smör, la ett stycke linneväv över, därefter fetvadd och lindade mig. Därmed uppstod en högre värme som underlättade matsmältningen. Så gjorde mor fram tills jag skulle börja skolan som 7-åring. Från början bodde vi helt omodernt i Falkenbergsgatan med torrklosett på vinden och utan centralvärme. Kort tid före min bror två år senare kom till världen flyttade familjen till en för dåtiden modern enrumslägenhet på Ystadsgatan 42 i Malmö. Lägenheten hade centralvärme, vattentoalett och endast köket hade varmt vatten. Badkar fanns i källaren där man fick teckna sig för bad. Tvättstuga fanns också i källaren med ingång från gårdssidan. Tvättgrytan eldades med ved, även här fick man teckna sig för tvättid. Det var ett totalt otillgängligt hus för rullister eller rollatister, trappor överallt. De sista åren i min fars liv fick han, för att komma hem, många gånger krypa upp för trapporna till andra våningen eftersom benen ibland inte bar honom.

För att hjälpa mig att smälta maten, har mor sagt att hon även ibland la mig ovanpå elementet i köket för att värmen skulle hjälpa till med matsmätningen. Avståndet mellan elementet och fönsterkarmen var så pass stort att det gick åtminstones när jag var två år. Mor kämpade för att jag skulle bli tjock. Det ansågs friskt på den tiden. Jag fick vispat ägg med socker, ibland med Sandemanns Portvin, Porter eller vispad grädde. Grovt bröd var det enda bröd jag fick äta. Jag hade svårt att tugga oxkött, det blev som en boll i munnen. Det berodde på felaktig tandställning. Det behövdes korrigeras, men de ledande inom skoltandvården ansåg att utseendet inte hade någon betydelse för en pojke. Han måste förtusan kunna äta mat, fräste far av sig. Han sökte ekonomisk hjälp på flera håll och till slut hamnade vi hos en privattandläkare, som gav mig ett, som jag kallade det ett grodskellet att ha i munnen under natten när jag sov.

I huset fanns några barn till varför de flesta lekkamraterna kom från granngårdarna. Redan tidigt blev det klart för mig att jag inte ansågs vara lika bra som andra barn eftersom de sällan eller till allra sist ville ha mig med i lekarna. Det kändes tungt men jag sa aldrig någonting om det för mor eller far.

Vid 5-6 års ålder ville mor och far att min bror och jag skulle gå i söndagsskola i S:t Johanneskyrkan. De ville väl vara fria från oss en stund var söndag. Ett par äldre flickor till någon nästkusin till mor eller far tog oss med dit. Man tog upp kollekt och jag förbyllades över varför den lilla svarta pojken på den slitna kollektbössan skulle behöva buga djupt för varje liten kopparslant vi stoppade i bössan. Jag visste inte exakt värdet av kopparslanten men visste att det var av mindre värde eftersom mor och far inte hade råd till högre belopp. Valören på kopparmynten var ett, två och fem öre.

En av söndagsskolelärarna var en god konstnär. Efter en tid ville han visa oss barn sina målningar, som han var väldigt nöjd med. Hans stora passion var att måla en tänkt Jesusfigur med uträckta, omfamnande armar. En Jesusmålning som alla barn också gillade, men de flesta vuxna ville ha Jesus på ett kors som varken barnen eller konstnären gillade. Det fick mig att tänka till och jag märkte, redan då, att det fanns olika läger bland söndagskolelärarna och att målaren var ganska ensam. Därför ville jag inte fortsätta i söndagsskolan eftersom jag inte tyckte de var ärliga, som Jesus ville vi skulle vara.

Efter något letande fann far Sagostunderna, Socialdemokratenas barnverksamhet beläget i Sofielund, nära vår bostad. Så började min bror och jag där och det var betydligt trevligare. Efter en tid ändrade man namnet till Unga örnar. Här blev vi båda så småningom ledare. Vi stod ibland i slutet av 40-talet och sålde lotter i Folketspark. Bland lottförsäljarna fanns bland annat en kvinna i 80-årsåldern. Vi tyckte hon var jättegammal och vågade inte säga du till henne. Hon sa: är vi inte med i samma rörelse? Jo, svarade vi. Då är det du som gäller, sa den 80-åriga kvinnan. Hon var besviken på Socialdemokraternas utveckling. När vi startade Socialdemokratin i slutet på 1800-talet då arbetade vi alla gratis. Vi byggde barnhemmen i Höllviken så att stadsbarnen skulle få komma ut till sol och bad under sommarmånaderna. Nu ska ju alla ha betalt, vi arbetade ideellt, sa hon. Undrar vad hon skulle ha sagt om hon sett hur det är 2012?

1941, vid 7 års ålder, började jag första klass på Södervärnsskolan. Alltid mobbad, jagad och kallades av andra barn redan före skolstart för tösen. Jag upplevde det som mycket kränkande. Vid ett tillfälle i skolan vid en rast när jag blev jagad av andra barn, sprang jag bort mot vår fröken (lärarinnan) i hopp om att de skulle sluta jaga mig, snavade och föll så olyckligt att jag snuddade vid frökens ena strumpa, som gick sönder. Strumporna vid denna tiden höll dåligt och så blev det bannor för det med.

En del klena barn fick äta middag på skolan, så även för mig och min bror efter det att mor dött. Innan vi gick in i matsalen var vi tvugna att svälja en matsked fiskleverolja, som smakade pyton. Alla klena fick åka på sommarkolloni, så även jag, som sjuåring. Jag kom till Simontorp i norra Skåne. Det var förmodligen en nerlagd lantgård. Min mage naturligtvis i olag. På utedassen fanns inget toalettpapper, det måste vi be om hos husmor. Jag behövde alltid efter maten gå på toa. Efter ett tag sa husmor: Du får inte gå på toa omedelbart efter maten, du får inget toalettpapper. Behöver du, måste vi gå till doktorn. Jag ville inte till någon läkare, så när jag fick brev från mor, som jag inte kunde läsa eftersom hon skrev med skrivstil, sprang jag till några äldre, snälla flickor och bad dem skyndsamt läsa vad mor skrivit, så jag kunde gå på toa och använda brevet som toalettpapper.

I skogen ett litet stycke från lantgården hade vi barn byggt lövhyddor. En solig dag var det dags att gå till någon å i närheten för att bada. Men inte för mig. Jag var för klen och personalen kunde inte ansvara för min säkerhet. Jag skulle, som ensamt barn, stanna kvar på grusplanen framför huset där sovsalarna var. På grusplanen fanns långbord och här skulle det bli bullar och saft efter badet. En av systrarna (personalen) skulle duka och jag frågade om jag fick hjälpa till. Nej, det får du inte. Får jag gå ner till lövhyddorna och leka? Nej, det får du inte. Då började jag leka med några mindre stenar intill ett träd på gårdsplanen. Du får inte leka med stenarna, de är alldeles för tunga för dig. Jag fortsatte och spelade teater om att de var jättetunga, vilket de inte alls var. Då gick systern upp till husmor och klagade. Husmor ropade på mig. Hon stod på översta trappsteget intill köket. När jag kommit upp ett par trappsteg gav hon mig en örfil så jag höll på att ramla ner för trappstegen. Örfilen fick jag därför att jag inte lydde. Jag förvånas än idag hur lite barnkunskap man hade som vuxna.

Efter andra klass ansågs jag inte intelligent nog för att gå i normalklass. Jag hamnade i en B-klass på Sofielundsskolan. B-klass i Malmö innebar, så långt jag vet, att man gjorde det svåraste i skolan och att läxorna skulle vara enklare. Att gå i B-klass kom att fresta på längre fram. Att jagas av andra barn fortsatte, fast nu blev öknamnet skelletet i stället för tösen. Min bästa kompis var tjock och kallades tomten.

1943, vid 8½-års ålder, ville far att vi skulle söka till Folketsparks barnteaters sångkör för att min bror och jag skulle ha något att göra under sommartiden. De sökte efter barn som kunde sjunga. Sjunga var min starkaste sida. Min bror och jag gick till Folketspark. Vi hörde hur barnen sjöng skalor. Oh, sådant kan inte vi, sa vi till varandra. Varför vi tågade hem. Väl hemkomna blev far arg och vi fick återvända. Och kom inte hem utan att ni blivit uttagna, sa far. Jag var den som först fick provsjunga. Jag sjöng: ”Sov du lilla videung”. Kapellmästaren blev alldeles utom sig. Vilken gestaltning!, utropade han och kallade till sig alla barnen och jag fick sjunga sången än en gång. Min bror var för ung så han fick vänta ännu något år. Jag var otroligt glad över att få stå längst bak i kören. Jag hade svårt att minnas texten och då hjälpte de andra mig när jag hörde vad de sjöng. Jag hade en hög gossopranröst, och när de höga flicksopranerna var för svaga fick jag en vink från kapellmästaren att jag skulle gå över och hjälpa dem. Mitt självförtroende ökade sakta. 1944 var det meningen att jag skulle sjunga solot i Mozats vaggsång inklusive kolloraturen och ha hela barnkören bakom mig.

Mina utåtstående framtänder fattade talangjägarna tycke för och jag blev uttagen att vara med gänget i ”Rännstensungar” med Birgitta Hoppler, Gunnel Nilsson, Hans Lindgren med flera andra kändisar. Efter en söndagsföreställning i Folketspark kallade regisören oss alla bakom scenen. Han ville att alla som gick i B-klass skulle räcka upp en hand. Darrande räckte flera upp sina händer, utom jag, som lutade mig mot en kulliss. Hur är det med dig Kjell, frågade han. Jag, varför det? Han sa ingenting. Jag visste mycket väl att jag gick i B-klass, men jag tyckte inte att det hade någon betydelse. I samma veva fick jag höra att, nu har du fått din överman, Jan Malmsjö, som dessutom var en duktig skådespelare vilket alla svenskar vet vid dethär laget.

Kanske redan veckan därpå när jag kom till repetion med Mozarts vaggsång, sa kapellmästaren: Kommer du, Kjell. Det är klart annars blir det ju ingenting, svarade jag. Du får inte komma in för polisen. Jag trodde han skojade. Men nej, det var blodigt allvar. Gråtandes gick jag hem. Samtidigt spelade vi 1944 några söndagar ”Prinsessan bortskämd” på Intima teatern i Malmö. Far följde med mig söndagen efter beskedet att jag inte fick komma in till repetion för polisen. Väl framme vid ingången för skådespelare blev jag stoppad. Han får inte komma in för polisen, sa personen som stoppade oss. Om kjell inte får lov att sjunga kan han väl få sitta i salongen och höra de andra barnen sjunga, sa min far. Nej, han får överhuvud taget inte alls vara här. Märk väl varken jag eller mina föräldrar hade fått meddelande, varken från skolan eller polisen, att jag inte fick lov att sjunga därför jag gick i B-klass.

Inspelningen av ”Rännstensungar” hade börjat. Far och inspelningsansvariga hade av rektorn på skolan fått besked om att de få tillfällen det gällde, fick jag vara fri från lektion för att deltaga i inspelningen. Vid något tillfälle sände min lärare hem en elev, som undrade var jag var eftersom jag inte var i skolan. Tydligen var min far hemma denna dag. Han svarade min klasskamrat: Hälsa du din lärare och säg, att han mycket väl vet var kjell är och att jag kommer om en stund och talar med honom. Det blev bråk mellan läraren och far.

Jag och skådespelarna befann oss på en gård i Grönegatan och höll på med inspelning. Flera gånger hade vi fått ta om eftersom det alltid var något ljud som störde. Regissören var arg och vi började ta om igen när en röst ropar ”Har ni min påg (son) här”, det var far som kom. Inspelningen av den här scenen fick vänta. Jag var tvungen att återvända till skolan. Hans Lindgren önskade mig lycka till och de som körde mig till filmlokalerna bakom Stadsteatern för avsminkning, sa: säg till din lärare, att han inte är klok, det vågade jag naturligtvis inte. Nu hade de vuxna, väletablerade i samhället, stoppat allt för mig och flera andra barn. Allt, jag älskade tog slut därför jag gick i B-klass. Filminspelningen fördröjdes till sommarlovet, därför de ville att jag skulle vara med till slut.

I skolan hade man också en sångkör och vi fick höstterminen 1944 en musiklärare, som fattade tycke för min röst. Nu fick jag vara med i denna kör, där jag fick lägga ner mycket mera tid än det som gick åt i barnkören i Folketspark. 1945 i maj slutar andra världskriget. På hösten samma år skulle skolans barnkör över till Köpenhamn. Vi skulle bo hos något skolbarn och sjunga för de danska skolbarnen. Våren 1946 skulle vi ta emot den vi bodde hos, då de danska skolbarnen skulle komma till Malmö och sjunga för oss.

Men hösten 1945 brakar mitt psyke samman. Jag trodde någon skulle komma och mörda mig. Jag vågade aldrig vara ensam. Mor var den enda som förstod mig. Far gick med mig till en psykiater, som gav mig Brom en dåtida psykmedicin. Den gjorde ingen nytta varför far gick med mig 1946 till överläkaren på Östra sjukhuset, som då var ett sjukhus för psykiskt sjuka. Han hade även privatklinik i stan dit vi gick. Det var ingen ljus syn att se de svårt psyksjuka som väntade på sin tur att få komma in till läkaren. Väl inkomna och överläkaren fick reda på hos vilken doktor vi varit, en före detta lärling till honom, och han fick höra att jag fått Brom, slog han sin knutna hand så hårt i bordet att jag med mina barnaögon trodde det skulle gå sönder. Sån medicin ger man inte åt ett barn, skrek han. Det lärde mig mycket och sedan dess är jag mycket aktsam om allt vad medicin heter.

Han talade mest ensam med min far vilket jag inte tyckte om, det var ju jag som behövde hjälp. Typiskt vuxna. Vi fick olika direktiv av vad vi skulle göra. Bland annat skulle jag själv gå ner i källaren och hämta potatis, mor hade nydligen avlidit. Ljuset kommer att släckas, du hör steg bakom dig, vänd dig inte om, spring inte för det finns ingen där, sa läkaren. Det var en pärs och jag var beredd att dö. Överläkaren sa, att jag var förskyld och gav mig, som han sa, en hostmedicin. Vad det var vet jag inte men den var god att ta i jämförelse med Brom som var otäckt.

Den 16 januari 1946 hade vi friluftsdag i skolan och skolklassen var på en sjö i Pildammarna för att lära oss åka skridsko. Jag hade varit hemma och ätit middag. Mor vinkar av mig och säger att jag ska säga till min bror att hon har mat även för honom och att han ska komma hem och äta. Hon säger även att hon känner sig trött och tänker lägga sig på duschan och läsa i tidskriften Fibaktuellt tills min bror kommer hem. Efter ca en timme är min 9-årige bror hemma och finner min mor död. Först trodde han att hon spelade teater, men blev sedan förskräckt och sprang upp till mors väninna.

Det var mörkt när jag lämnar Pildammsparken. Väl framme vid Möllevångstorget där det fanns en poliskur började jag känna mig lite tryggare. Jag ser en lång man som går Ystadsgatan i riktning mot Lantmannagatan och jag går efter honom så kan jag ropa på honom om någon vill mig illa. Konstigt mannen går hela vägen som jag ska gå. Han går in genom min port. Han har gått till min lägenhetsdörr och den stängs innan jag hinner fram. Jag ringer på eftersom den reglats. Far öppnar, du får inte komma in utan gå upp till mors väninna.

Jag går upp och där finns min bror och alla husets fruar gråtandes. Vad står på, blir min fråga. Du får inte lov att gråta säger mors väninna gråtandes. Nej jag ska inte gråta. Din mor är död. Då vill jag gå ner och se min mor, sa jag. Det får du inte, säger hon. Det är väl min mor, säger jag. Då vill jag också med, säger min bror. Hand i hand går vi ner och ringer på. Far öppnar och jag säger: vi vill se mor. Ni får inte komma in, säger far, men den långe mannen, som visat sig vara polisläkare säger, jo men ni får stå en meter från henne och absolut inte röra henne. En förstående läkare. Vi återvände till mors väninna.

Nu fick vi reda på, att vår närmaste granne, som var sjuksköterska tyckte att hon fann ett visst livstecken hos mor när hon kommit in till mor. Hon rusar upp till den enda, av elva familjer i huset som hade telefon och bad dem ringa till hennes läkare och be honom komma omedelbart. Tiden gick och ingen läkare kom varför grannen sprang tillbaka till familjen. De var religiösa och i stället för att ringa efter läkaren la de sig på golvet och bad till Gud att han skulle hjälpa mor tillbaka till livet eftersom hon hade två små pojkar som behövde henne.

Mor upplevde sig inte sjuk och efter två obduktioner konstaterades dödsorsaken vara svullna mandlar och svag hjärtverksamhet vilket det automatiskt blir när man lägger sig ner. Läkaren sa också, om mor inte lagt sig ner hade hon levt. Inte tänker man på att man ska dö var gång man känner sig trött och tänker vila en liten stund.

Våren 1946 kom och de danska skolbarnen skulle komma till oss i Malmö. Då min mor avlidit kunde jag inte ta emot den pojke jag bott hos. Det resulterade i att jag sedan inte fick lov att vara med i skolkören. Vuxna, efter den tiden välutbildade, har visat mig vad de går för och som jag ser det idag är en starkt bidragande orsak till mitt engagemang för MR (Mänskliga Rättigheter) och speciellt för funktionsnedsatta.

Mobbningen fortsatte om än i mindre skala. Jag var mycket dålig i idrott, ett ämne jag hade betyget bc i. Kastade boll, som en tös (flicka). Min lärare tvingade mig vid ett tillfälle vara med och sparka fotboll. Jag sa: det är bättre att sätta en trästock där i mitt ställe. Trästock blev mitt sista öknamn. Jag gjorde självmål och det blev inte omtyckt.

Det enda jag var duktig i var att sjunga, teckna och religion. Det var ju ingenting för en karl, som det var meningen skulle ta hand om fru och barn. Fast jag hade sedan tidigare år bestämt mig för att inte bilda familj. Jag ville inte att mina eventuella barn skulle behöva konfronteras med så knäppa vuxna. Min lärare frågade oss i sjätte klass vad vi önskade bli som vuxna. När det blev min tur att svara, sa jag, luffare. Han drog på smilbandet, som om han tänkte: Ja se Kjell. Det är ju inget arbete, sa han. Nej, men tänk, de oroar sig inte för morgondagen, blev mitt svar.

1948, det år jag skulle bli 14, började jag som springpojke på Guldvarubolaget G.A. Dahlgren i Malmö, norra europas största guldsmedsbolag. Far hade ordnat det jobbet åt mig. När det var ett större paket som skulle transporteras då fick jag höra att, det fick jag inte göra, för min far hade sagt: att det orkade inte jag. Nåväl efter ca ett år kom jag in i lära, en lära som ännu inte helt var bestämt till vad. Jag fick börja med att gipsa cigarettetui innan de skulle mönstras, men jag fick också börja gravera på kopparplåt. På kvällstid gick jag i yrkesskolan där jag fick lära mig teckna, arbeta i lera och gravera för gravören Frans Thiel. Tre av fyra år blev jag diplomerad för min gravyrkunskap.

Efter en tid var jag tvungen att börja med glasögon. Bland annat var mitt synfel astigmatism. När ett par år gått och jag efter bara någon månad var tvungen köpa nya glasögon igen och dessutom mörka sådana för att kunna arbeta. Läste jag i en bok som beskrev dr Bates metod att träna bort sina synfel. Jag började strax före semestern och höll intensivt på under hela semestern. När jag kom tillbaka efter semestern kunde jag arbeta något utan glasögon. Vilade ögonen en stund enligt dr Bates innan jag fortsatte arbeta. Astigmatismen försvann och har så förblivit.

I arderton år var jag på Guldvarubolaget där jag blev en god mönstergravör på guldsmycken och ringar. Jag hade en mycket duktig gravör som läromästare. Arbetsuppgifterna blev färre så 1965 slutade jag och öppnade en gravyrateljé med i huvudsak inskriptionsgravyr, på Skolgatan 39 i Malmö. Här var jag fram till 1971 då vi kom in i en lågkonjunktur och det knappast blev något jobb. I mitt skyltfönster gjorde jag även reklam för alternativt tänkande vilket förde många människor till fönstret.

Sjunga ville jag och hoppades bli en duktig välavlönad sångare så jag kunde hjälpa världens svårt sargade barn. Med tanke på vad som tidigare hänt och med stor tveksamhet gick jag till musikdirektören och ville ha hans utlåtande ifall det kunde vara något att utveckla min röst. Han svarade på ett sätt som jag upplevde som tvekande. Men jag ville sjunga och kom till en kvinna, en förtjusande människa, som ackompanjerat flera kända revyartister.

1955 övergick jag, efter rekommendation,  till en sångpedagog, som för övrigt var den första människan i mitt liv, som verkligen trodde på mig och som jag står i stor tacksamhets skulld till. Här utvecklades jag till en duktig konsertsångare, lyrisk tenor. De flesta romanserna var på tyska, så jag började på International Scool med en kvällskurs i tyska. När andra terminen var slut cyklade jag på semestern ner till Tyskland för att på ort och ställe prova mina kunskaper. Väl framkommen sökte jag efter en campingplats och frågade efter vägen. Immer gerade aus, blev svaret. Ordboken åkte fram, ”gerade” vad var det? Svaret blev rakt fram. När tredje terminen började blev föreståndaren till Institutet överraskad, att jag redan talade så bra tyska. Efter tre år fortsatte jag hos min tysklärares man, för att efterhand lära itelienska, franska och engelska, allt över tyska språket. Jag sjöng romanser, operaarior, folksånger på dessa språk.

Det var tyvärr en konstart som få är intresserade av varför jag sökte lyckan vid radion i Warschawa och Moskva. Jag gick åter till musikdirektören, som numera hade med filharmonin i Malmö att göra sa: när du har tre enochenhalvtimmes konsertprogram klara kan du återkomma. När jag hade det blev det nobben. Ingen vet ju vem Kjell Winberg är, du måste börja vid radio och TV. De svarade, vi har knappt tid för dem som är etablerade du måste börja med konserter så folk vet vem du är. Nu fick jag nog. Träffade musikdirektör Hult i en Hälsokostbutik och på hans fråga hur allt gick svarade jag att jag lägger av med såväl sång som med mitt yrke och börjar om från början. Nej det ska du inte göra, sa han. Men så blev det även om det dröjde något år.

Som 26-åring gick jag över till vegetarisk livsföring, närmast vegankost. Redan som 15 åring blev jag rekommenderad råkost för att bli av med migrän, som jag haft sedan tidiga barnsben. Det vågade jag inte eftersom alla talade om att man måste äta kött och fisk och jag var ju så mager. 1960 var jag tvungen att inta medicin 4 dagar i veckan för att klara jobbet. Efter en vecka med råkost försvann migränen och har så förblivit fram till idag, när detta skrivs i april 2012.

1967 köpte jag två åkerplättar, i Skärhus på Linderödsåsen i Skåne, på mer än 8000 kvadratmeter av en före detta arbetskamrat.  Ett Hälsokostpar lånade mig pengar. Så lät jag 1969 bygga en liten stuga på 26 kvadratmeter utan el och rinnande vatten. Hit flyttar jag 1971 när det inte blev tillräckligt med arbete i min ateljé i Malmö. Jag tänkte använda all den kunskap jag hade. Gravera, sjunga, hålla föredrag och kurser om vegetarisk livsföring och odla en stor del av min mat, och så blev det. En mycket lärorik tid, som jag absolut inte skulle vilja vara förutan!

1977 på Kristi Himmelsfärdsdag, mitt under ett föredrag med sång i Svensköp bryter Bälrosen, Herpes soster, ut. Med nöd och näppe klarade jag av att slutföra programmet. Jag fick Bältrosen även i mina ögon så fortsättningsvis orkade de inte längre av att se på hårfina linjer, men jag hade tur som inte blev blind. Jag fick sluta med gravyren och det tog lång tid innan jag kunde börja sjunga igen. Jag började ge kurser i vegetarisk matlagning baserat på råkost. På våren 1979 tog allt slut och jag fick anmäla mig arbetslös på Arbetsförmedlingen i Hörby.

Under många år hade jag skrivit insändare i dagspressen, där jag tog den lilla människan i försvar. Mot krig och våld vilket var naturligt för mig som totalvägrare. När man totalvägrar militärtjänstgöring (Jag vågade inte vägra värnplikten men efter första repövningen bestämde jag mig) måste man tala med en präst. Han ville att jag skulle fortsätta i det militära eftersom ett fängelsestraff inte var bra. Efter detta lämnar jag kyrkan.Det blev böter i stället för fängelse. Jag sa i rätten: att jag uppfostrats i ett samhälle som säger att man ska älska sin nästa som sig själv. Den man älskar krigar man inte emot, menade jag.

En tid senare skriver en präst, en insändare med hyllning åt Gustav II Adolf och jag teg inte stilla. Jag förstod inte hur man 1978 kunde hylla en sådan mördarkung. En dag ringer så prästen till mig och undrar om han talade med Kjell Winberg. Jo, så var det ju. Är ni journalist? Nej, svarade jag. Han ville tala mig tillrätta. Hans uppringning fick mig att tänka till.

En präst är en långt utbildad person om denne tror att jag är journalist då bör jag säkert också kunna studera, något jag var rädd för att göra. När jag så kom till Arbetsförmedlingen i Hörby undrade de vad jag skulle kunna tänka mig för arbete för det fanns ingenting. Jag tänkte eventuellt utbilda mig till Dietist, sa jag. Oj, sådant klarar inte vi av, du får åka ner till Lund. I Lund var de mycket duktiga och det slutade med att jag borde utbilda mig till Fritidpedagog där jag skulle ha nytta av alla mina tidigare kunskaper vilket var ett krav från min sida.

Jag hade bara 7-årig folkskola bakom mig. Nu var jag tvungen att först skaffa grundskolekompetens och därefter tvåårigt gymnasium för att kunna börja vid Högskolan. Med statligt bidrag startade jag studierna vid Tomelilla Folkhögskola (Österlens Folkhögskola) hösten 1979.  Under tiden jag var där tog jag 1981, vid 46 års ålder, körkort och köpte en begagnad Golf.

Hösten 1982 började jag vid Kristianstads Högskola. Samma höst drabbas min far av en Stroke, hamnade i rullstol och kom aldrig mera hem. Otillgängligheten för rörelsehindrade i samhället blev jag nu på allvar varse om.

Jag blev Fritidspedagog vid julen 1984 och avslutade det hela med att sjunga ”O, Helga natt” ackompanjerad av en lärare och musikkritiker i kyrkan där avslutningen skedde. Jag fortsatte vid Högskolan på kvällstid i en Friskvårdsutbildning där jag tänkte skaffa mig en forskarkompetens för att kunna göra något vettigt den dag jag blir pensionär.

Som 50-åring var det inte lätt att få jobb, man tyckte väl att jag var för gammal för att arbeta med barn. Nu börja på allvar min tid bland funktionsnedsatta. Redan som barn hade jag kontakt med funktionsnedsatta. Fars och mors kamrater fick en son med kognitiv funktionsnedsättning. Mors kamrat hade en psykiskt sjuk syster, som bland annat blev lobotumerad och levde därefter som en robot. Únder sommarloven 1980 och framöver arbetade jag med psykiskt sjuka och med intellektuella funktionsnedsättningar.

Första jobbet efter Fritidspedagogexamen blev med en mycket olycklig tjugoårig rörelsehindrad man med nedsatt talfunktion och intellekt. Det fortsatte med tre gravt rörelsehindrade varav två med nedsatt talfunktion. Den nedsatta talfunktionen intresserade mig. Jag hade hos min sångpedagog många år tidigare hört hur tonosäkra kämpade med sina röster. Jag gjorde en intervju med i huvudsak personer med afasi och blev bekymrad över hur liten hjälp de fick och mitt intresse ökade.

Min före detta arbetskamrats fru hade fått en Stroke, som satte henne ur spel. I augusti 1987 kom hon till Sommarsol i Vejbystrand och jag lovade besöka henne. Väl ditkommen sa hon: O, Kjell du måste tala med en ung man, Mats, han har en nedsatt talförmåga och du är ju förstående. Han kör elstolen med höger fot eftersom han inte viljemässigt kan styra sina armar och händer.

Vi denna tid bodde jag i Kristianstad och det var inte så långt till Furuboda så jag kom överens med Mats att när jag var fri skulle jag köra dit ner och tala med honom.

Jag söker mig bort från Kristianstads centrum och hamnar i Huaröd 6 km från min stuga. Mats kommer några månader senare. Mycket fina lägenheter med inbyggt förråd med ingång såväl från utsidan som från hallen. Nu bor Mats och jag vägg i vägg med varandra.

Vid årsskiftet 1993-94 så vi bestämmer oss för att jag skulle försöka bli hans personliga assistent och den 15 maj 1994 börjar jag som Mats personliga assistent. Jag varnas av kommunala chefer, jag skulle få det mycket sämre. Men jag tar steget utan att veta vad jag får i lön och ökar min månadslön med 2000 kronor.

När Mats mamma hamnade på ålderdomshem flyttade Mats och jag till en villa som vi hyrde i Mats smultronställe Vejbystrand inte långt från Sommarsol. Några av våra rullistvänner kommer nu att fira semester hos oss.

2002 tog det en vändning, en av Mats assistenter ville inte hjälpa honom så länge vi delade på villan i Vejbystrand så Mats hyrde en lägenhet. Assistenten skulle helt ta hand om Mats och jag skulle gå i pension. Villan blev för dyr för mig ensam med bara pension och dessutom skulle den säljas och jag var för gammal för att få lån. Vi sökte efter en för rörelsehindrade tillgänglig lägenhet. Jag ville att Mats och flera rullistvänner skulle kunna besöka mig. I de närmaste kommunerna fanns ingenting. Jag flyttade hastigt ut till min lilla stuga i Skärhus. Flertalet av möblerna blev plastinpackade under tak i Skärhus. Då slutar en assistent av de två återstående assistenterna.

Det var en strålande sommar och Mats hade sin husvagn hos mig på landet. Han fick bo i den eftersom det var mest jag som hade hand om honom. Det gick ju nu när det var strålande sol och värme men på vintern är där oftast en halv meter snö och då går det inte. Vi ser en bostadsannons om en lägenhet i Höör, åker dit och ser på lägenheten, en stor trea. Jag tar den och flyttar in i september.

Mats och jag erhöll Independent Living Institute (iL!) nyinstiftade pris ”Utrota Apartheid i Sverige” 2010. Vi fick priset eftersom vi var de enda i hela Sverige som anmält allra flest otillgängliga offentliga lokaler. Mats ville inte till det otillgängliga Stockholm och dessutom hade han inte kunnat höra så jag ensam mottog priset i slutet av maj ur Adolf Ratzkas hand. Utöver diplomet ingick en resa till Barcelona som ansågs vara Europas tillgängligaste stad. Tillsammans med en fotograf och en journalist flög vi från Arlanda den 9 oktober 2010. Jag hade aldrig flugit förr så vi ville flyga tillsammans. Vi körde bil upp till Märsta och till ett otillgängligt hotell.

Barcelona var långt ifrån så tillgängligt vi föreställt oss. Finns det, för övrigt, någon plats i världen som till 90% är tillgängligt personer med olika funktionsnedsättningar? Jag tror inte det. Min slutsats blir, att människor, generellt sett, ingenstans i världen tror på det man säger sig tro på. Det man tror på gör man! Alla länder har ratificerat FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och flera konventioner, utan att leva upp till det. Här visar vuxenvärlden återigen sin rätta sida. En aktivist i Barcelona sa: politikerna bara pratar. Det talessättet känns igen.

Min syn har förämrats, en försämring som inte skulle kunna ske enligt dr Bates. Experter är inga gudar. Starropererad i båda ögonen. Höger öga har förändringar på gula fläcken, som inte går att göra något åt. Jag får bara hoppas att vänster öga inte försämras. Blir det förändring i gula fläcken även här får jag sluta köra bil och ta hand om Mats men jag lär inte bli blind.

Situationen med assistenter är än svårare idag 2012 än tidigare. Ändå började vi redan 1994 att söka efter någon som skulle kunna ta över efter mig, så att jag skulle kunna trappa ner eller bli avlöst när jag blev 65 så jag kunde gå i pension. Idag är jag, när detta skrivs i april, nära 78 år och är alltid hos Mats. Hoppas jag orkar länge ännu, om det inte sker ett under och jag kan få möjligheten att trappa ner, kanske t.o.m. gå i välbehövlig pension.

Fotograf bild 1 och 2 Inger Bladh
Fotograf bild 3 Kjell Winberg