Ridolycka

RIDOLYCKA 1982 09 25

Mitt största intresse är DJUR. Fastän vi hade hund, när jag var liten, så var jag den där lilla flickan, som tog hem ”hemlösa” katter. Detta till vår boxer, Buck, stora förtret, han hatade allt vad katter hette. Så jag fick vara så snäll att sluta med detta.

När jag var 10 år, fick jag börja rida, lektionsridning, en gång i veckan. Snart började jag även vara i stallet under helgerna. Blev mer och mer involverad i ridningen och allt runt omkring.
Somrarna 1973, -74 och -75 var jag på ridläger i Kungsnäsgård, Dala Husby.
Hemma, på Borlänge Ridklubb, fick jag åka och tävla med ridskole-hästarna, fick gå på många kurser av olika slag, var med och startade en ungdomssektion, jobbade som stallskötare under helgerna, hade lektioner (som följd av alla kurser jag hade gått) och var även ledare för ridläger, som klubben anordnade i några år.
Fr o m att jag var 15 år, hyrde jag hästar. Men …. största drömmen var att få en EGEN HÄST!

När jag var 18 år gammal, slog jag slag i saken. Köpte mig ett svenskt halvblod, född 1974, valack och hette Jascha. Det var ingen ”kanon” precis, men han dög åt mig. Han rörde sig fint i gångarterna, så jag tävlade mycket i dressyr, men efter ett tag tänkte jag att det kunde vara roligt att hoppa lite också, eftersom det var det jag hade ägnat mig åt förut på ridskole- och hyrhästarna.
Men Jascha ville INTE vara med på noterna, han stannade tre-fyra meter innan hindren och bara fnös och var helspänd. OK, tänkte jag, vi lägger ner bommarna på marken med jämna mellanrum och bara går över. Det gick bra till en början, sedan blev han heltänd och hoppade över ALLA bommarna.
Jaha, jag byggde högre, hoppade och tog det lugnt.
Började så småningom att tävla i de lätta klasserna i hoppning. Jascha var som tokig, när han kom in på hoppbanorna och hoppade alla olika hinder.
Borlänge Ridklubb’s ridskolechef Ingvar Sundström ordnade så att Roland Nilsson från Göteborg, kom upp till oss och hade helgträningar för oss privat-ryttare. Han lade upp min träning så att jag fick Jascha lite lugnare och mer lätt- riden i hoppning. Jag började nu tävla i högre klasser.
Under en träning, utomhus, i maj 1982, för Roland Nilsson, trillade jag av. Blev medvetslös några minuter och fick hjärnskakning som följd.

Efter ett tag, när jag hade haft Jascha inhyst på Borlänge Ridklubb, flyttade jag honom till ett litet privatstall, i Mats Knuts, närmare bostaden. Resorna till och från stallet tog inte så lång tid, jag kunde använda cykeln. Fortsatte, som vanligt, att rida varje dag, tränade i ridhuset på Borlänge Ridklubb ibland och var även ut och tävlade.
2.
En dag, den 25 september 1982, cyklade jag, min systerdotter, Anna och en kompis till henne, Maria, ut till stallet. Maria ville prova att rida på Jascha.
När vi kom ut till stallet och jag gjorde i ordning Jascha, frågade Maria mig,
”ska jag rida först?”. ”- Nej, sa jag, jag vill rida först och se hur han är idag”.
Det var nog, för henne, tur i oturen … Jag red i hagen, utanför stallet och allt gick bra. Mitt i ridpasset, skrittade jag, då halkade Jascha och gick omkull, så jag trillade av. Jag antar att det var vått i gräset, eftersom det var på sen-sommaren.
När någonting otäckt händer i en hästs omgivning, så är stallet ”tryggheten”.
Så Jascha reste på sig och rusade till stallet medan jag blev liggande kvar på marken.
Anna och Maria, som sett alltihop, tyckte att det såg väldigt ”simpelt” ut, ”hon reser väl på sig och rider igen”, tänkte de. Men det gjorde jag inte.
Efter ett tag så ropade de till mig, ”Louise, det är inget roligt längre, upp med Dig nu!” De trodde med andra ord att jag skojjade med dem. ”Men det är ju allvarlig det här” sa de till varandra, när jag inte klev upp. De rusade in i boningshuset, bredvid stallet, ringde hem och efter ambulans.

Jag var medvetslös och for med ambulansen direkt till Falu Lasarett, där de skickade mig vidare med ilfart ner till Uppsala.
I Uppsala gjorde man datatomografi och ”färgskalle” (de sprutar in ett kontrast, så att de kan se de olika skikten av hjärnan). Enligt läkarna hade jag ramlat så olyckligt och slagit ”förlängda märgen” i nacken.
Efter några dagar fick jag fara tillbaka till intensivvården i Falun. Där hade jag vak, dygnet runt. Jag var inte lugn och låg stilla en sekund utan jag kastade mig hit och dit, klädde av mig och slet ur kateten. Till sist tejpade sjukvårdspersonalen fast en kateter på armen på mig, som jag fick slita i.
Läkarna sa åt mina anhöriga att inte prata någonting om hästar och ridning, när de var inne hos mig, för ”man vet inte hur mycket en medvetslös människa uppfattar och hör”.
Min ena svåger, Ted (Anna’s pappa), var in till mig varje dag. Men då sa sjukvårdspersonalen åt honom ”Du behöver inte komma hit varje dag, för det har hon inget utbyte av”. Men … HUR förklarar de då, att när han talade med mig och höll mig i handen, när han berättade vad det var för väder, hur dagen hade varit m m, så lärde han mig att en tryckning i handen var ”JA” och två tryckningar var ”NEJ” och det kunde jag!

Efter två och en halv vecka, så vaknade jag. Då blev jag flyttad till avdelning 12, medicin, för de visste inte var de skulle lägga mig, jag passade inte in på någon avdelning. Jag bara låg där, helt apatisk, det var inte verklighet för mig, det hela var en ond dröm.
Jag var helt högersidigt förlamad, hade dubbelseende och ingen röst kvar.
3.
Jag låg i ett enkelrum, så systrarna på avd 12, hade upp mig i en rullstol, sköt runt mig när de gick ronden och hade mig med sig när de fikade. På så sätt fick jag se lite liv och rörelse.
De hade även upp mig på en ”stå-bräda”, så jag kom upp i stående läge.
Efter några dagar kom det en logoped, Per Testad, upp till mig. Han talade med mig, men jag kunde ju inte svara, så vid ett senare tillfälle berättade han att läkarna hade sagt åt honom ”henne behöver Du inte jobba med, hon har afasi, Du får aldrig fram hennes tal igen”. Men det trodde inte han, för att jag verkade vara med på det han talade om, skrattade på rätt ställen. Han sa också det att när hästen gick omkull, så fick jag en sådan hemsk chock, så jag tappade talförmågan. Tur att han trodde på mig och fortsatte träna med mig, för efter två veckor, i vaket tillstånd, fick han fram rösten på mig igen. Ok, väldigt viskande men … jag kunde tala!
Detta hände en fredag, precis vid besökstid. När han hade fått fram mitt tal, kom min bästa barndomsvän, Eva, in genom dörren. Jag tittade på henne och flinade, då sa min logoped ”ska Du inte säga hej?” H E J, sa jag lite trevande och Eva höll på att trilla ut igenom dörren. Efter att hon varit hos mig en stund, så for hon hem till mina systrar och talade om den glädjande nyheten. Mina systrar, som i sin tur, ringde till pappa, i Eskilstuna, blev oerhört glad, lämnade jobbet omedelbart och for till mig i Falun, med en orkidé.
Söndagen därefter var den första gången jag fick åka hem på permission, några timmar.
När logopeden hade fått fram mitt tal, så gjorde jag relativt stora framsteg. Det var ju framförallt skönt att kunna göra sig förstådd för andra!

Efter denna framgång, blev jag flyttad till avdelning 52, Rehabiliteringen, i Falun. I början hade jag mycket ADL-träning, d v s sköta min hygien och klä på mig själv. Hade sjukgymnastik och terapi (träning för min högra hand) på för- middagarna och sjukgymnastik, vattenträning och terapi på eftermiddagarna. Däremellan träffade jag logopeden flera gånger i veckan, för talträning.
Fick nu åka hem nästan varenda helg på permission.

I slutet av vistelsen på Falu Lasarett, talade jag och min pappa med en läkare på Rehabiliteringen. Då satt jag fortfarande i rullstol.
Läkaren sa, ”Jaha, Louise, nu ska Du veta … Du kommer inte att kunna gå i mörker något mer, Du kommer aldrig att kunna cykla igen, Du kommer inte att kunna göra det …, inte det …, inte det …”. Han menade med andra ord ”Sitt i den där stolen och ha ett bra liv!”
Så uppfattade jag honom. Men jag tänkte, när jag rullade ut därifrån, ”jag SKA ur den här stolen!”


4.
Efter ett halvår på Falu Lasarett, fick jag komma hem till Borlänge, bo hemma hos min syster Agneta och gå på Dagvården, Borlänge Sjukhus, hela dagarna (måndag – fredag). Där fortsatte jag med terapi, sjukgymnastik och vatten- träning. Läkaren och terapeuten gjorde utförliga tester, för att kolla så att ingen skada skett på mitt intellekt. Även kollade så att jag kunde hänga med i inlärning, så jag fick gå sista terminen, som jag hade gått, i skolan innan olyckan.
Jag fick även hålla på med hushållsträning, d v s gå ut och handla ingredienser, som jag senare lagade mat av.
For även in till logopeden i Falun för talträning, men inte så ofta, för han för-klarade för mig att om jag talade med människor dagligen, så fick jag ”träning”.
Jag hade ju alla ord kvar, det var bara själva rösten, som skulle tränas.
Nu hade jag kommit ur rullstolen och gick med rollator.

Sommaren 1983 och -84 var jag nere i Torsby, Värmland på ett rehabiliterings-hem, Frykcenter i åtta veckor, varje sommar.
Det var sjukgymnastik, terapi och vattenträningar hela förmiddagarna. På eftermiddagarna var det ”eftermiddagsaktiviteter” – bollspel, pingis, rullstols- körning, bågskytte, ridning m m. Så gissa om jag var trött, när dagen var slut?!?

1983 tränade jag på att cykla, en tvåhjulig cykel var helt uteslutande, så min sjukgymnast satt upp mig på en trehjuling. Men gissa om det blev problem, jag hade ju knappt någon balans kvar. Jag trillade ofta med den stora trehjulingen, slog sönder byxor, händer och knän. Men jag gav mig inte. Upp igen!!
Sommaren 1984 var det många ”gäster”, som var där samma tid som mig, som även varit där samtidigt med mig 1983. De sa ”oj, vad bra Du har blivit”. Tack, sa jag och skämdes nästan, för många stod kvar på samma ställe eller till och med hade blivit sämre. Jan kan förstå dem, för nu hade jag även släppt rollatorn inomhus. Hade den fortfarande som ett litet stöd utomhus.
I alla fall så fick jag fortsätta med cykelträningen, först på trehjulingen, men sedan satte min sjukgymnast upp mig på en TVÅHJULING. Vi tränade ute på gårdsplanen, jag ramlade och hade svårt att gå på och av cykeln men jag gav mig inte …. JAG SKA KUNNA tänkte jag. Till slut, efter mycket blodvite, så var jag och min sjukgymnast ute och cyklade, över en mil!!! Ok, jag hade lite problem i uppförsbackarna, men hade jag bara fart – så gick det.
En eftermiddag, var jag uppsatt på ridning och jag var uppe i skyarna och svävade. Personalen på Frykcenter visste ju mycket väl vad som hänt med mig. Min mellansyster, Elisabeth, ringde på förmiddagen och jag talade om, den för mig glädjande aktiviteten. ”NEJ, sa Elisabeth, det får Du inte! Men, sa jag, det är så lugna hästar och de håller i både mig och hästen”.


5.
Vi dividerade hit och dit och till slut sa Elisabeth ”Ok, Du får rida den här gången, men säger Du någonting åt pappa, då får han hjärnblödning och dör”! ”Nej, jag säger ingenting”, sa jag.
Sedan ringde min äldsta syster, Agneta, hon är den som alltid har ”styrt och ställt” med mig, men hon sa bara ”Jaha”, när jag talade om den glädjande aktiviteten.
Det blev eftermiddag och jag var iväg och red, det gick väldigt bra, det tyckte alla och jag ville inte att de skulle håll i, varken häst eller mig, så de lät bli.
På kvällen ringde min pappa och han sa ”Agneta, har talat om hästar och ridning, inte har Du väl ridit igen”? Oh, hjälp, vad säger jag nu, tänkte jag (för jag hade ju lovat Elisabeth att inget säga). ”Jo, svarade jag, men det blir ingen mer ridning, för hästarna skall ut på bete”. ”Ja, ja, sa pappa, men Du går ALDRIG upp på en häst igen”. ”Nej, sa jag, det lovar jag”.

Jag hade ju haft förhoppningen, långt bak i huvudet, att en dag skall jag rida igen. Men när pappa förbjöd mig, så försvann den förhoppningen. Senare när jag kom hem från Frykcenter, satte jag ut en annons på Jascha. Jag fick han såld till Falun, så jag kunde ju mycket väl åka och hälsa på honom. Men … Nej, tack! Jag var där en gång och då höll jag på att dö av sorg. Oh, vad jag grät … mina känslor fanns kvar och jag ville ta honom med hem. Så det blev en gång och aldrig mer!

När jag hade sålt Jascha, fick jag en liten kattunge av min andra svåger, Erik.
Ok, det går inte att jämföra, en häst och en katt, men det är ett djur och det är MITT! Katten, fick namnet Linus, han var en grå tigrerad, svensk bondkatt.
Jag hade honom i 17 år, tog bort honom i augusti 2001. Strax därefter fick jag reda på att även Jascha hade avlidit. Därmed var allt, som hade med ridningen slut!

/ Louise Gunnars