Så länge hjärtat slår

Musiken är hög och tempot hetsande, svetten rinner. Varv efter varv springer vi runt i den stora salen under ledning av en ung, vältränad och effektiv kvinna. Tycker inte att jag har några större problem att hänga med även om några tydligt markerar att jag springer för långsamt och passerar mig. Vi stannar upp, det är dags för armhävningar och jag lägger mig på magen som de andra och tittar mot ledaren i mitten av salen. När jag tar det första armtaget känner jag hur det kramar till runt bröstet, jag sitter fast som i ett skruvstäd. Försöker tänka analytiskt, vad är detta? Känner paniken komma. Ingen av de andra märker något. Ligger kvar på magen alldeles stilla och känner smärtan i bröstet sprida sig. För en dialog med mig själv; är det ångest eller? Finner inga ord för vad det kan vara, vågar inte. Det här var värre än tidigare, då jag känt något liknande, och jag törs inte röra mig medan de andra kämpar på med armhävningarna. Inser efter en stund att det inte blir någon mera gymnastik för min del och beslutar mig för att lämna salen. Försöker få ögonkontakt med några av mina kamrater från jobbet men lyckas inte. Jag är rädd, men tar ändå lugnt min väska och går en trappa ned till duschen.

Noterar att jag är ensam, alla tränar för fullt. Med långsamma rörelser duschar jag och går ut för att klä på mig. Då kommer Staffan som har bråttom och har gått lite före de andra. Jag berättar att jag måste lämna gympan på grund av bröstsmärtorna. Experter som vi är på både det ena och det andra kommer vi överens om att det är psykiskt, det går nog över, vi stressar för mycket på universitetet. Vår diagnos känns lugnande. Psykiska symptom är sällan direkt dödliga.

Britta, Suzanne och jag möts vid utgången och jag berättar att jag har ont i bröstet och dessutom börjar vänster hand värka. Trots det korta avståndet mellan institutionen och IKSUs idrottsanläggning åker vi i Brittas bil för att tjäna lite tid. Smärtan ökar i bilen, framför allt i handen, jag beklagar mig och undrar vad det kan vara. Får några tröstande ord tillbaka om att det säkert inte är någon fara. På jobbet skall vi äta en snabb lunch innan vi sätter igång med våra arbetsuppgifter. Jag orkar inte tänka på mat utan sätter mig i min stol på rummet, vickar den bakåt så att jag halvligger. Det onda i kroppen ökar hela tiden. Efter fem ensamma minuter kommer Britta in, hon har kastat i sig maten. Nu börjar det bli kris, det här är ingen vanlig ångest för avhandlingsskrivande och andra arbetsuppgifter. Jag har totalt förlorat kontrollen över min kropp, den är ingenting annat än smärta. Vänster hand gör outhärdigt ont. Hur är detta möjligt? Var kommer det onda ifrån? Kropp och tanke har splittrats och kroppen håller på att brista medan jag febrilt söker finna ord för vad som händer. Stönande av den pulserande smärtan försöker jag prata om vad vi skall göra. Vi befinner oss inte mera än femhundra meter från Norrlands universitetssjukhus. Hör mig själv säga att jag måste in på akuten, måste få slut på det onda. Britta ringer akuten och får besked om att kalla på ambulans.

Det dröjer inte länge förrän ambulansmännen kommer in i mitt rum. Tur att jag sitter i ett av de större rummen för den ena av dem är storvuxen och han har en väska med en mängd föremål som han strör ut över skrivbordet. Ändå blir det trångt då de inte vill flytta mig utan klämmer sig mellan stolen och skrivbordet. Den stora mannen i orange overall frågar mig var det gör ont och vet sedan vad han skall göra. Jag skall få något lugnande, smärtdämpande och lite syrgas. En kanyl fäst i min högra hand för droppet, jag får morfin och syrgas. Jag konstaterar att det är första gången i mitt liv jag får dropp och syrgas. Det har jag bara sett på TV tidigare. Smärtan vill ändå inte släppa och ambulanskillen ringer läkaren på sin mobiltelefon och frågar om han kan ge mig mera, vilket han får klartecken till. Mitt i all uppståndelse känner jag mig relativt trygg. Allt utom smärtan är under kontroll. Ambulansmännen lägger mig på båren och jag ber att få halvligga. Ute i korridoren står några av mina arbetskamrater. Jag tittar upp på dem från min ovana position vid golvet. De säger något uppmuntrande om att det skall nog gå bra. Vad som skall gå bra eller snarare vad som inte skulle gå bra kan jag inte formulera inne i smärtdunklet? Har endast en tanke i huvudet, det onda som trots morfinet håller i sig måste snart upphöra.

Tack och lov att man bor nära ett stort sjukhus med resurser och specialister. När vi kommer fram väntar som jag uppfattar det en stor samling vitklädda personer. Jag kan inte skilja dem åt men de presenterar sig som sköterskor och läkare och intervjuar mig om smärtorna, om jag tar någon medicin, om anhöriga. Jag hör en röst fråga om någon följt med mig till akuten, vilka mina närmaste anhöriga är. Jag har en dotter och två barnbarn i Skåne, en bror i Luleå och en halvmoster i Östersund, men det säger jag inte. Det är ett något tunt och utspritt släktnät och jag tänker ändå inte på dem just nu. Långt borta svarar Brittas röst att hon är min fd fru. Konstaterar nöjt att det var en bra och passande halvlögn.

Efter en första insats på akuten med bl a EKG-kontroll av hjärtat, säger någon till mig att jag fått en hjärtinfarkt, vilket jag inte alls reagerar på eller kan ta till mig. Jag rullas iväg till thoraxintensiven där undersökning och behandling fortsätter. Nya sladdar sätts fast över hela bröstet. Ytterligare en kanyl sätts fast i vänster hand. Smärtan i bröstet och handen har ännu inte släppt. Läkarna beslutar därför att jag omedelbart skall genomgå en angiografi, hjärtröntgen. Jag rullas nu ut igen från rummet på intensiven och hinner uppfatta övervakningsrummet som påminner om en driftcentral. Personal sitter framför skärmar och övervakar patienterna som ligger i sina enskilda rum.

På röntgen möts jag av nya specialister. Någon förklarar hur det hela skall gå till. Min ljumske rakas på den plats där en kateter skall föras in i ett blodkärl och vandra hela vägen upp till hjärtat för att se var förträngningen är belägen. Jag får några sprutor lokalbedövning och en kanyl fästs på blodkärlet. Uppfattar inte mycket av rummet utom röntgenapparaten och en monitor som hänger i taket. På skärmen ser jag hur katetern ormar sig in i hjärtat. Kontrastvätska sprutas ut i puffar och då ser jag hjärtats finfördelade blodkärl. Felet upptäcks genast. Det är stopp i ett stort kärl på hjärtats framsida. Läkarna beslutar att omedelbart göra en ballongsprängning (ballongdilatation, PTCA) något jag aldrig hört talas om tidigare. Förträngningen skall vidgas med en ballong som blåses upp under högt tryck. I mitt omtöcknade tillstånd hör jag ett par kraftiga smällar och förstår att nu har dom sprängt i hjärtat, och som i ett trollslag är all min smärta borta. Denna olycksdag i mitt liv är också en turdag. Jag befinner mig på rätt plats i rätt tid, på det enda sjukhuset i hela Norrland som kan göra denna behandling, dessutom finns ett operationslag berett om något skulle gå snett, vilket är ett villkor för att göra denna behandling.

Tillbaka på thoraxintensiven förs jag till ett enskilt rum där jag åter kopplas till EKG, dropp, syrgas, pulsmätare. Britta är kvar. Hon har blivit bjuden på kaffe av en av flera sjuksköterskor som kommer att ta hand om mig. Trots mitt utmattade tillstånd blir jag genast förtjust i henne. Hon är vacker när hon böjer sig över mig med sitt mörka, stora och lockiga hår. Jag uppfattar genast den trygga stämningen och personalens professionalitet. Här vet man vad som skall göras. Varje pip från apparaterna och varje signal från mig resulterar i att en sköterska genast kommer in.

Vit i ansiktet, fysiskt utslagen men euforisk över att leva, eller är det av morfinet, ligger jag fastknuten vid en säng på lasarettet. Det är första gången i mitt liv. Efter en stund kommer två läkare in. Den manliga läkaren sätter sig på en stol medan den kvinnliga förblir stående bredvid honom. Mannen är stor och trygg med en självklar auktoritet, kvinnan lite nervigare, mera pressad i sin strävan att fylla rollen som kvinna och läkare. På något sätt tycks deras kön ha bytt plats. Kvinnan strävar efter att vara mera manlig i sin yrkesroll medan mannen är så trygg i sin manlighet att hans mjuka vårdande sidor får utrymme att lysa igenom.

Båda läkarna tittar allvarligt på mig där jag ligger på rygg, vilket är det värsta jag vet, fullständigt fastlåst på grund av alla sladdar. Nästan samtidigt, i munnen på varandra säger de uppfordrande; förstår du vad som hänt!? Jag blir tyst en stund, vilket är ovanligt för mig, och får sedan fram att jag nog förstår, åtminstone med huvudet. Du har fått en stor hjärtinfarkt, på ett typiskt ställe, i ett kärl på framsidan av hjärtat, säger den manliga doktorn. Det resoluta ingripandet med en ballongsprängning öppnade kärlet. De ser mycket nöjda ut och jag förstår att de har lyckats med något. De har faktiskt räddat mitt liv och har anledning att känna lite yrkesstolhet. Själv känner jag mig upprymd och pratsam. Jag vet inte vad de förväntat sig, att jag skall gråta, säga tack eller vad. Men jag är märkligt tom på känslor. Kanske befinner jag mig ändå i ett chocktillstånd. Britta är kvar en stund och vi pratar om vad som hänt, sedan åker hon hem och tröttheten tar över.

Det är svårt att förstå, jag har fått en hjärtinfarkt och jag har överlevt. På förmiddagen har jag arbetat för fullt och några timmar senare ligger jag på sjukhuset helt i händerna på läkarvetenskapen. Jag är femtiotre år, röker ej, dricker lagom, har ingen övervikt, flera goda vänner, ett stimulerande arbete och hygglig inkomst. Ingen kunde föreställa sig att detta skulle drabba mig. Ändå är något totalt fel med min kropp. Snart skall jag börja förstå att det också handlar om något mera, om det sociala och kulturella arvet och det liv jag lever, och min etnologiska nyfikenhet börjar vakna.

Experter och vänner
Den skickliga personalen behandlar mig utan sentimentalitet. Det är ingen tvekan om att jag är ett vårdobjekt, en av många patienter vars namn man knappast hinner lägga på minnet under den korta tiden på intensiven. Den kroppsliga behandlingen är i första hand medicinsk och teknisk. Människan bakom kroppen får familj och vänner ta hand om. Besökstiden är därför generös. Jag upplever också mig själv som ett objekt och har överlämnat min kropp till experter som jag förlitar mig på. Min kropp är utom min kontroll, penetrerad av vetenskap och teknik, av kanyler för dropp och sladdar för övervakning. Hjärtats slag registreras i ett rum bredvid. Vilka kemikalier som förs in i min kropp vet jag inte riktigt även om sköterskorna kanske nämnt det. Det enda som verkar bekant är tempmätningen, även om det sker med en apparat som placeras i örat.

Jag både är och har en kropp, är samtidigt subjekt och objekt. När mina vänner och arbetskamrater kommer på besök och jag är i centrum för deras omsorg vaknar också känslorna. Då finns jag till som människan, det är inte den sargade kroppen som får besök. Billy kommer upp varje dag med post och tidningar. Arbetskamrater och vänner avlöser varandra. Jag får ta emot deras emotionella omsorg och jag får godis, dricka, böcker och tidningar.

Inte bara medicin
Snart kommer det att visa sig att hjärtinfarkt inte enbart eller ens i huvudsak är en medicinsk fråga. När doktorn gjort sitt, börjar rehabiliteringen eller snarare en social och kulturell återuppfostran. Som jag betett mig får man inte göra. Inget kommer att bli som förr, i alla fall inte om jag vill behålla livet några år till.

Redan på avdelningen dit jag flyttades efter ett par dygn vidtar rehabiliteringen. Först får jag besök av en de två hjärtsjuksköterskorna. Hon vill veta vilka just mina riskfaktorer kan vara, egentligen hur mitt liv är och har varit. Hur är det med arvsfaktorn, den feta maten, den begränsade motionen, släkt och familj, ingen hustru, stressen och kraven på arbetet, de egna kraven? Genast känner jag hur skuldkänslan och det dåliga samvetet griper tag i mig. Allt är mitt eget fel. Den otrygga barndomen, de brutna relationerna, livssorgen, klassresan, all sprit jag druckit (man borde ha gått med i Frälsningsarmen som ung som en bekant brukade säga) kärleken jag inte fått eller givit, vännerna som ringer allt för sällan eller kanske är det jag som inte hör av mig. Listan kan göras lång med alla erfarenheter som kroppen lagrar. Jag söker efter argument att försvara mig med, t ex att jag fick infarkten när jag motionerade.

Hjärtsjuksköterskan försöker vara allvarlig men stämningen mellan oss män på salen är uppsluppen. Rädslan och desperationen bäddas in i skämt och skratt. Ibland är det som en dålig TV-serie. Några har inte enbart drabbats av hjärtproblem utan även av "oral inkontinens", enligt personalen. Vi har svårt att vara tysta och sjunka in i oss själva. När anhöriga kommer dämpas dock tonen och blir mera privat och viskande, oron syns i ansikten och kroppsspråk. Även om den sjuke är i centrum märks tydligt att hela familjen har dragits in i ett kraftfält de inte har kontroll över eller önskat.

Hjärtskolan
Efter en tids vila erbjuds jag att gå några dagar på hjärtskola för att lära mig mera om vad det innebär att ha drabbats av en infarkt. Även anhöriga får komma med. Det framgår tydligt att syftet är programmatiskt, att lära ut ett alternativt sätt att leva, tänka och handla, en grundläggande omprövning av hela livssituationen. Maten, eller snarare fettet, är ett centralt tema och jag får tid hos en dietist. Det är sannolikt också därför de drabbade männens hustrur bjuds in. Utan deras medverkan blir det ingen ändring i kosthåll och livsföring. För att komma igång fysiskt erbjuds jag också att gå på sjukgymnastik. En annan viktig faktor som kommer att behandlas är stress. Det finns alltså ett utarbetat program som helst bör följas av patienten även om det presenteras som ett erbjudande. Senare skall det visa sig att de metaforer som används för att påverka patienterna till en annan livsföring är kraftfulla och dramatiska. Man talar bl a om bomben som ständigt tickar och kan explodera om man inte beter sig på rätt sätt, och den som tänder stubinen är den hjärtsjuke själv.

Livskrisen
När jag kommer hem från lasarettet efter nio dagar domineras kroppen av en otrolig trötthet. Nu kommer också sorgen, gråten och tankarna om hur det skall bli i framtiden. Även om målet är att kunna återgå till arbetet är min kropp och min föreställning om mig själv och vad jag förmår att göra förändrad. Jag är ensam och definitivt sårad, inte bara i kroppen utan också i själen, det förgångna har hunnit i kapp mig. Tiden har delats upp i före och efter infarkten. Blev inte livet mera än så här? Ett skadat hjärta, en nedsatt arbetsförmåga, en ofärdig avhandling och ett ofullbordat liv. Så många drömmar som försvann. Görna Tunström har formulerat det bättre och mera dramatiskt, än vad jag kan göra, efter att ha drabbats av hjärtinfarkt; "... när döden diskret rycker en i rockärmen och man inte längre är föremål för omvårdnad, då har man bara att valla sitt eget fruktansvärda kroppsjag, vars förmögenheter rinner ut en efter en."

I sökandet efter mening i det inträffade upplever många en känsla av skuld och bestraffning. De frågar sig; varför hände detta mig? Vad har jag gjort för fel? Den medicinska förklaringen är för rationell, teknisk och begränsad för att ge det inträffade en tydlig mening och ett begripligt sammanhang. Paradoxalt nog kan en mera metafysisk förklaring ge en större personlig tillfredsställelse.

Andra frågar sig varför skulle det inte hända mig? Hos några finns en beredskap ofta genom att släktingar drabbats av infarkt och kunskapen om den ärftliga faktorn är spridd. Att jag tillhörde riskgruppen hade jag anledning att frukta men hoppades att infarkten inte skulle komma än på 20 år.

En viktig del av bearbetningen av traumat är, förutom att berätta om vad som hänt, att också lyssna på andras erfarenheter. På kort tid hör jag den ena historien värre än den andra. Den som fått sin första infarkt känner sig som en nybörjare i jämförelse med de som kan beskriva ett flertal infarkter eller visa upp ärr efter "by-pass-operationer". Redan på sjukhuset började jag att berätta för alla besökare om vad jag upplevt och varför jag trodde att just jag fått infarkt. Det kändes bra och blev en viktig del av läkningsprocessen. Ett år efteråt har jag en väl inövad berättarrepertoar passande för olika tillfällen. I berättelserna märks inte mycket av min rädsla för en ny infarkt eller att inte orka med arbetet. Sådana känslor blir dessvärre lätt kvar i kroppen och riskerar att bilda grogrund för kärlkramp och nya infarkter.

Paradoxalt nog inbillar jag mig ändå att jag klarar det bättre än andra. Fallet har inte blivit så stort. Min kropp har aldrig tillhört elitklassen, inte min intellektuella förmåga heller, vilket inger en viss tröst. För den som betraktar sig själv som stålmannen kan chocken och livskrisen bli desto svårare.

Omgivningens reaktioner
Som ringar på vattnet sprider sig rädslan när vänner och arbetskamrater får reda på att jag drabbats av en hjärtinfarkt. Även om många tänker på mig och kommer på besök när jag ligger på lasarettet, märker jag hur rädslan i första hand handlar om dem själva. De vill veta allt om symptomen, varför just jag fått infarkt. Kan en (vid den tiden) övervintrande doktorand och adjunkt drabbas borde docenter och professorer ligga dåligt till. Det är ändå lite status i en hjärtinfarkt, inte som med ryggskott, nog så smärtsamt men mera åt det komiska hållet. En hjärtinfarkt borde slå till högt upp i hierarkin. I själva verket är det få akademiker som drabbas, desto fler arbetare och allt flera kvinnor. Fördelarna med de fria arbetsförhållandena, uppskattningen och den jämförelsevis hyggliga lönen, uppväger kanske nackdelarna med att vara forskare och lärare på universitet och högskolor.

Så blev det.
Varför jag återger denna berättelse i dag i trots att det hände för mer än femton år sedan hör samman med Livsbild uppmaning att berätta. Jag hade kunnat välja en annan berättelse, t ex om min dyslexi och de svårigheter detta orsakade i skolan och senare under livet. Dyslexin är dock inte lika livshotande även om det varit en livslång plåga, något jag ibland känt skam inför. Alla våra upplevelser, små och livsavgörande lämnar spår i kropp och minnen. Allt får betydelse och påverkar förhållningssättet till den egna kroppen och livsstilen och till synen på andra människor.

Efter hjärtinfarkten och en tids rehabilitering fortsatte jag att arbeta dock endast 75%. Det har jag fortsatt med även efter pensioneringen. I dag är det en glädje att kunna bidra till Livsbilds insamling inom ramen för projektet Handikapphistoria i kulturarvet (HAIKU) som sker i samarbete med Nordiska museet, Handikapphistoriska föreningen (HHF) med stöd av Arvsfonden. För mig har mötet och diskussionen med personer med olika funktionsnedsättningar i Handikapphistoriska föreningen och olika funktionshinderorganisationer varit den bästa skolan för att förstå vilka möjligheter det finns att leva ett gott liv med funktionsnedsättning trots alla hinder som kvarstår i samhället. Till sist ytterligare några ord av Göran Tunström, ”Ni får inte glömma vad jag sagt. Att leva är det viktigaste av allt! Åtminstone så länge man lever.”
/ Claes G Olsson