Skidåkningen jag aldrig fick prova

Man kan säga att jag är uppväxt på landet. Närmare bestämt på södra Gotland, på ett sådant där ställe där alla så snart dem har åldern inne, börjar ta körlektioner för körkort. Många blir dessförinnan skjutsade av sina föräldrar till kompisar, träningar och ridning, mellan de olika socknarna. Så blev också jag, kanske i lite större utsträckning än andra barn, eftersom jag varken kunde ta cykeln, eller ansågs kunna gå själv på landsvägen när det någon gång handlade om saker på gångavstånd.

Färdtjänst eller ”taxi” som det kort och gott kallades blev en del av vardagen för det lilla barnet med ”grav synskada” som det formellt sett hette på den tiden.  Jag var ju inte blind, såg bara väldigt dåligt.

Jag känner stor stolthet och tacksamhet gentemot mina fina föräldrar som hjälpt mig att skapa en självbild och en självkänsla som räckt fram till där jag är idag. Förutom mig har dem också lotsat åtta andra syskon med samma målsättning.

Som de allra flesta finns det en del saker jag och mina föräldrar kanske inte är (var) helt överens om. En sådan händelse som inte utplånats av tidens tand, inträffade när jag var 10 eller 11 år. Det hade snöat en del på Gotland. Min lärare beslutade att hela klassen skulle få lära sig åka skidor. Ett mycket bra beslut, kruxet var bara att det inte gällde mig.

Som jag  minns det blev jag tagen lite åt sidan i klassrummet och fick veta att jag istället för att åka skidor följande dag skulle få gå ”en vacker vinterpromenad”. Anledningen till det här minst sagt exkluderande beslutet var att ”Vi vi vill inte att du ramlar och slår dig”.

Min reaktion blev nog lamare än vad jag velat, visste inte riktigt hur jag skulle förklara att jag visst Kunde, Ville och Skulle åka skidor precis som alla andra. Jag tänkte nog att ”när jag kommer hem kommer mamma ringa till skolan och förklara att jag ska med”!

Så blev det nu inte. Hemma fick jag höra att det nog inte heller fanns några skidor som passade mig. Därmed fick jag inte den hjälp jag sökte och jag tolkade det som att mina föräldrar, mamma i det här fallet, nog höll med i skolans resonemang.

När sedan mina klasskompisar haft sin skidåkning och jag genomlidit den otroligt vackra och lika förhatliga vinterpromenaden sa min klasslärare följande. ”Victoria, var inte ledsen för att du missade skidåkningen. De andra ramlade bara och slog sig”.