6 november- en dag som många andra

Vaknar av tassar mot golvet. Vaknar till och släpper ut våran hund. Kallt ute. Hon skyndar sig och springer in. Tillbaka till varma sängen för att få sova den sista timmen innan väckarklockan tvingar upp mig. Sovit dåligt. Med tinnitusen susande av all kraft tar jag mig en varm dusch. Förmiddagen går till att ringa administrativa samtal som rör gymmet. Jag längtar till ikväll när jag får åka dit.

Jobbdagen börjar vid lunch med att vara rastvärd. Härliga ungar men varför måste de vara så högljudda? Jag fortsätter sedan till min fritidsavdelning för att starta upp eftermiddagsverksamheten. Jag älskar mitt jobb. Jag hatar ljudvolymen, den skär i mig. Ute är det skönt att vara. Bättre ljudvolym, frisk luft och härligt att kunna springa omkring. Efter mellanmålet är vi inne. Telefonen ringer. Försöker hitta ett tomt klassrum att prata i, annars hör jag inget. Byter några ord med en kollega, hon pratar tyst och har en röst som är näst intill omöjlig att höra. Vill inte säga va hela tiden så jag ser glad ut och nickar men inser att hon troligen sa något hon ville ha muntlig respons på, saved by the bell.. Några barn börjar bråka så jag vänder om och går dit. Att arbeta aktivt med ljud och ljudvolym är inte lätt. Vad är det som gör att barn ofta skriker till varandra när de står 30 cm från varandra. Detta ständiga "hysch" kan bli rätt ljudirriterande själv att använda. Har barn i allmänhet blivit mer högljudda eller jag som blivit mer känslig? Att ha levt med plötslig dövhet i nio år ger mig ett visst perspektiv på min arbetsmiljö men det är inget ensamjobb eller gjort på en dag. Många vet om mitt lilla hörselproblem men många har jag inte berättat för, bl a min chef. Hon borde dock ha sett min hörapparat men hon har inte sagt något. Är rädd att hon tror jag vill ha någon särbehandling? Skäms jag? Trött på att förklara fast ingen faktiskt kan förstå? Jag jobbar på, men det börjar kännas nu. Fysiskt.

En kompis väntar på mig på gymmet. Pysslar med maskinerna och pratar med kunderna. Säljer ett träningskort. Gör i ordning lite papper. Här är det lugnt och skönt fast stereon är på och många pratar med varandra. Jag gillar denna miljön. Hade tänkt träna men kroppen skriker av trötthet. Packar in mig i bilen, ute regnar det. Sätter på radion för att slippa suset, det kommer jag aldrig bli av med. Men nu ser jag fram emot att komma hem till min familj. Kryper ner i soffan med te och gosig hund. Ser fram emot imorgon. Men nu måste jag sova.

/Khina Sjöö