Dyslexispilror

Nu igen tårarna bränner bakom ögonlocken. Hörde ju suckarna, och inte blev det bättre för det. Dum stämpeln var total, försökta verkligen ta mig förbi hindret. Jag var som ¨Stackas Lilla Q¨ i Maria Gripes bok. Jag fick heller aldrig vara med;
Aldrig vara med och leka,
Aldrig högläsa i skolan
Aldrig känna klassgemenskap
Alltid försöka gömma sig ute på skolgården och längst bak i klassrummet. Utanförskapet vart totalt.
Det var ju lilla Q som alltid hoppade och dansade för mig på ett oförklarligt sätt, i skolboksraderna. Jag fick ingen ordning på honom eller hans andra 27 kamrater, det bara gick inte.
Och mina föräldrar var aldrig närvarnade. Till dem kunde man inte gå med läxläsning. Den fick man sköta själv, förstod man då inte läxan, ja då struntade man iden.. Ganska så logiskt eller hur? Jag klarade mig på att vara tyst och foglig i skolan. Läskoden den knäckte min farmor den dagen hon gav sitt älskade barnbarn mina drömmars stad, jag tragglade och grät, grät och tragglade mig igenom texten. Henning var det ju synd om, men hur var det med mig själv då? Var det inte synd om mig, som inte fick bära glasögon, för mamma! Det var ju så fult med glasögon! Vilket ju inte gjorde skolsituationen bättre! Och min klumpighet gjorde att jag inte blev vald på gymnastiken.
Tårarna brände som eld, men fick inte visa klasskompisarna den förnedring jag kände när klasskompisarna åter igen suckade när jag tragglade mig igenom de dansande bokstäverna. Varje dag var det lika dant, tillsist frågade inte fröken alls, hon hade givit upp när det gällde min läsning.
Jag vet inte vilket som var bäst jag försökte ju men såg liksom inte de dansande små krumelurerna. Så när jag var ca nio-tio år stack så min farmor mina drömmars stad i näven på mig en regning dag när jag klagade på att jag inte hade något att göra…
Det blev min räddning. Det förstår jag idag mycket väl. För hela den stockholmsserien slukade jag, och jag var ohjälpligt fast i litteraturen. Vilket har gett och ger mig så otroligt mycket.
Och idag 45år senare kan jag inte förstå, när folk säger att de inte har läst en bok i hela sitt vuxna liv. Vad mycket de har gått miste om då…

/ Christina Holmin