namns identitet

Loading the player ...

 

Jag vill berätta om mitt namn och min identitet. Jag gick i förskolan på Linnegatan i Stockholm och lite senare flyttade vi till Kungsholmen. Detta var på 50-talet. På den här tiden bodde jag inte på internat utan i fosterhem. Fosterhemstanten följde mig till och från förskolan varje dag. Så jag bodde alltså inte hos mina föräldrar. Jag åkte hem till dem under jul- och sommarlov och kanske till påsk, jag minns inte riktigt. I vilket fall, den dagen vi skulle sluta förskolan så skulle vi göra ett besök på Manillaskolan för att se hur det såg ut på den skola som vi sen skulle börja på.  Jag förstod inte riktigt vad som skulle hända, men jag visste att det var en skola. Vi åkte dit och jag fick se denna otroligt stora skolbyggnad. Jag var inte van vid så stora hus och jag som redan tyckte att jag var liten, kände mig ännu mindre. Men det var några ansikten som jag kände igen. Det var barn som gått på min förskola tidigare. Detta är en minnesbild som jag har.

Så gick tiden. Jag hade slutat på förskolan och det blev sommar och jag åkte hem till mina föräldrar. Precis innan skolan skulle börja så var mamma igång med förberedelserna. Hon skulle sätta namnlappar i alla mina kläder. Jag minns inte om kläderna märktes med tryckta lappar eller om det var hemgjorda lappar som mamma gjort. Men jag minns att mamma satt och sydde i köket och jag och mina syskon, jag har fem syskon, stod runt henne. Nu ska vi se, mitt femte syskon var nog inte fött vid det här tillfället. I vilket fall, mamma satt vid köksbordet med mina kläder liggande i en hög framför sig. Hon satt där och sydde och jag förstod att detta var för att jag skulle börja på Manillaskolan. Det stod Birgit på lapparna och jag frågade mamma vem Birgit var? Mamma svarade att det var jag som var Birgit. Jag kände inte igen namnet. Jag visste att jag hette Bibi och inte Birgit. Mamma förklarade att mitt riktiga namn var Birgit men att jag kallades för Bibi. Jag förstod inte vad hon menade. Ett av mina syskon, som kunde teckenspråk, förklarade att mitt dopnamn var Birgit, men att det var svårt för mig att uttala det namnet eftersom det fanns bokstäverna R och G i namnet så det var lättare för mig att säga Bibi. Tänk vad hemskt egentligen, att det gick sju år utan att jag fått veta att det var jag som var Birgit. Men efter det här visste jag att jag hette Birgit. Mamma sydde i alla namnlapparna i kläderna. Jag kände det som om jag fått en ny identitet, ja man kan säga att jag fick en ny identitet, i och med att jag fick veta att mitt riktiga namn var Birgit och att jag bara kallades för Bibi. Det var det jag ville berätta.

Kommentarer: (4)

  1. Ja, våra namn och vad vi kallas är verkligen viktigt. En fråga: Vad kallades du sedan av kamraterna på Manilla? Och vad kallas du nu?
  2. Ja mina vänner och släkten säger Bibbi och jag säger själv Bibbi till dom också i hela min barndomen och även idag. Inte till myndigheter eller okända personer då säger jag Birgit.
  3. Intressant att du säger Birgit till okända personer. Av mina gamla vänner brukar jag kallas Maggan, det känns tryggt. Men en gång kallade en politiker, som jag egentligen inte kände alls, mig för Maggan. Då kändes det som ett sorts intimt övergrepp. För honom ville jag vara Margareta.
  4. Hej! Vad intressant, fint att du delar med dig!
    Jag undrar en sak om Manillaskolan, du gick alltså där på 50/60-talet. Hur såg undervisningen ut då? Fick ni lov att teckna eller var de fortfarande hårda med talmetoden? Vad jag förstått dröjde det till 80 talet innan man började undervisa i teckenmetoden igen, gällde detta även i Sverige, på Manillaskolan?
    Jag har så mycket frågor, tacksam för svar!

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?