Mitt liv.

Jag föddes 1967 i Skåne. Min pappa var trävaruarbetare och min mamma dagmamma. När jag var 3-år fick jag en lillebror och när jag var 10-år en lillasyster. Jag växte upp i en villa på landet och med äng och lekplats precis utanför tomten.

När jag var 5- år började jag lekskolan, men någon märkte att det var för tidigt för mig och fick sluta. Året efter började jag där igen. Kommer i håg att det var ganska roligt, men fröken blev arg på mig två gånger. Den ena gången var när vi hade maskerad och jag var utklädd till ett bi. Jag jagade en tjej som var utklädd till hulahula. Jag tyckte det roligt att sticka henne på ryggen med piprensarspröten som satt på mitt huvud. Fröken sa flera gånger att nu räcker det. Det tyckte tjejen också, men inte jag. Till slut blev fröken arg och knöt ihop spröten med varandra. Den andra gången var när jag sa till fröken att sätta sig på en stol. Jag stod bakom stolen och när hon skulle sätta sig, drog jag undan stolen och hon slog i med rumpan i golvet i stället. Jag hade sett på TV att man kunde göra så och då skrattade man. Det var ingen som tyckte det var roligt, allra minst fröken som fick ont och blev arg på mig.

Dagen då jag började 1:a klass var en spännande dag. Egen skolväska och mamma som följde mig till skolan. Fröken presenterade sig och upprop av våra namn.
Vi fick böcker och skolbänkar att sitta vid. Våra namn var skrivna på papper och vikta som skyltar på bänkarna där var och en skulle sitta. Jag satt längst fram.
Jag hade ganska lätt för svenska, läsa och stava. Matematik och andra ämnen förstod jag inte mycket av. Ett citat från ett hälsokort från skolan 1974-1975 säger:" obe... nedsatt hörsel står under kontr. Inskolningskonf. Ligger lågt klinikhjälp. Elevvårdskonf. svårt med ma. Klinikhjälp. Elevvårdskonf. svag i ma. Klinikhjälp."

Skolsköterskan såg att jag hade något sned ryggrad (skolios), men det märkte jag inte av. Hade inte ont eller så. Man skulle ha ryggraden under uppsikt om den kröktes mer.

Kommer i håg att mamma och pappa skilde sig när jag var 8 eller 9-år. Mamma hade träffat en ny man, som jag, min bror och mamma flyttade in hos. Jag tyckte synd om pappa när vi lämnade honom ensam. Jag fick byta skola och det var jobbigt med allt nytt. Efter en tid flyttade vi tillbaka till pappa, eftersom mamma tyckte inte det fungerade med den mannen.

Kommer ihåg att det var ofta fester hemma hos oss och tyckte det obehagligt när mina föräldrar började flamsa och blev högljudda.

Jag funderade ganska ofta på olika saker och frågade mamma eller pappa, men tyckte inte jag förstod svaren. Till slut hittade jag själv på svaren. Började leva i min egen värld, liksom.


Jag märkte att mina klasskamrat umgicks, pratade och hade roligt. Jag var inte en bland dem. Kommer i håg att mamma ringde till en klasskompis mamma och frågade om jag fick leka med x.

Det bodde några klasskompisar på samma gata som jag, som hade följe till skolan. Jag fick inte gå med dem. De tyckte jag var konstig, sa dem. Jag skaffade mig en låtsaskompis i stället, som jag kallade "Manny". Pratade med henne på väg till skolan.

Kommer i håg när jag gick i 4:e eller 5:e klass. Jag förstod inte ett matematiktal och frågade läraren. När jag frågat han tre gånger, blev han förbannad och skrek.
- Du tar linjalen och mäter.....
Jag hoppade en halv meter, gick och satte mig vid skolbänken, förstod fortfarande ingenting och skämdes.

En dag på lekplatsen såg jag en tjej, som satt och gungade på en gunga. Jag gick fram till henne och frågade om vi kunde leka och det ville hon. Jag blev så glad, äntligen någon som ville.
Hon var ett år yngre än jag och bodde inte långt från mig. Vi blev bästisar. Ibland var vi hemma hos henne ibland hos mig.

När jag var i tonåren märke jag mer och mer hur svårt det var att hänga med i skolan. Matematik, geografi, fysik, historia och biologi förstod jag inget av. Märkte att de andra i klassen klarade läxor och prov. Jag kunde inte likna mig med någon och kände mig utanför och annorlunda.

Ryggen hade jag börjat få problem med. Ett läkarbesök i Malmö gjordes och ryggen röntgades. Det visade sig att ryggraden hade krökts så mycket att jag fick korsett. Bostonkorsett. Hårt och tjock plast, med remmar, som skulle dras åt i ryggen. Inget vidare...

Täta besök hos en mycket trevlig läkare gjordes i Malmö. Efter 18 månader var jag färdigbehandlad. Ryggraden var så rak den kunde efter användning av korsetten. Jag var 14 år när jag fick korsetten och 15 år när jag fick bli av med den. Läkaren röntgade min ena hand för att se om jag hade vuxit färdigt. Jag blev 144 cm lång och då var jag 15 år.

Jag blev mobbad i min klass bla för att jag är liten till växten. Fick byta klass när jag gick i 8:e klass till en parallellklass. Hade inga kompisar i min klass och i den nya klassen var en tjej som inte heller hade kompisar. Mina föräldrar och lärare hade hoppats på att jag skulle koncentrera mig på skolämnen. Kompisen och jag träffades ganska ofta och vi umgicks inte bland de bästa kretsarna.

Jag hade börjat få extra hjälp med matematik, men hur lärarna än förklarade förstod jag inte. Det praktiska och logiska tänkandet fanns liksom inte. Jag blev frustrerad och arg på mig själv.

När jag hade gått ut 9:e klass, ville jag inte ha med skola att göra överhuvudtaget. Ville jobba i stället, vilket mina föräldrar protesterade mot. De såg till att jag kom in på en lanthushållsskola. Mina betyg såg ut som en tipsrad..1,2,1,2 och någon 3:a. Man kunde på 1980-talet komma in på "frikvot" i skolor. Vet inte hur det är i dag.

Sagt och gjort, bodde på skolan i veckorna och kom hem på helgerna. Förstod inte mycket av ämnena. Det jag tyckte var roligt och som gick bra för mig var att väva och handarbeta.
Vi bodde i en stuga med 7 rum varav några var dubbelrum. Jag bodde i ett eget rum, vilket jag tyckte var bra. Kompisar var fortfarande svårt för mig. Flyktiga kontakter gick bra, men att lära känna någon kunde jag inte. Blev bara ett frågetecken och tomrum.
Jag skolkade och var bara med på ämnena jag förstod. Lärarna reagerade och pratade med mina föräldrar, men mer kommer jag inte ihåg.

Jag började som tonåring dricka alkohol och det fick mig att känna mig som om jag dög och passade in bland andra människor. Konsekvenserna av drickande blev hemska och i dag dricker jag ingen alkohol överhuvudtaget. Tack och lov!

Jag har haft lite olika jobb genom åren, men det har inte fungerat pga av att det inte varit anpassade efter mina behov.

För 2 årsedan gjordes en utredning på neuropsykiatrin. Jag har ju som tidigare skrivit, själv märk att jag inte är som andra. Tex inlärning av nya saker, bearbeta händelser, umgås med människor, har svårt att beräkna hur lång tid saker tar, strukturera vardagen, logiskt tänkande, stresskänslig, mm.

Diagnosen blev medfödd lindrig utvecklingsstörning. En lättnad att få veta, men samtidigt en sorg. Jag har fått väldigt mycket hjälp nu. Är beviljad LSS, godman, ledsagare, arbetsterapeut, färdtjänst och en daglig verksamhet där jag är tre gånger i veckan och handarbetar.Livet har blivit lite enklare att leva, eftersom jag inte behöver kämpa och slå på mig själv längre.

Jag tycker om att skriva berättelse, dikter, handarbeta och bilder.

Bilden har jag själv tagit och är bearbetad i ett bildprogram.