6 november: En del av mig

Idag har jag tänkt på om hur mitt liv hade varit om jag inte varit som jag är.

Om jag hade varit frisk så hade jag läst till sjuksköterska, men nu när det är som det är inser jag att det är i princip omöjligt. Eftersom jag är spastisk i hela kroppen och har svårt för att komma ihåg.

Sedan tror jag att om jag hade varit frisk så hade jag nog eventuellt haft en sambo idag. Dom jag har träffat tar mig kanske inte för den jag är. Samtidigt förstår jag hur dom tänker. Dom ser kanske bara min utsida. Jag är sned i kroppen. Jag går annorlunda, vingligt. När jag pratar med nya människor, så är det svårt för mig. För att dom inte förstår vad jag säger.
Jag vill inte att dom ska se mig som funktionshindrad för det finns så mycket som jag kan som t.ex. Arbetsförmedlingen inte ser. Det första dom ser är inte själva människan, utan hindret.

Jag var utomlands och praktiserade på ett äldreboende för ca. två år sedan. Jag var där för att kolla hur äldrevården är i Sverige jämfört med utomlands. Äldrevården var mycket bättre utomlands. Chefen på äldreboendet hade lätt för att förstå andra människor, även mig.

Han tyckte att jag gjorde ett bra jobb, men efter någon vecka så berättade han för mig att han trott att jag inte skulle komma upp till samma nivå som mina arbetskollagor. Han sa att han hade trott det på grund av min skada.

Jag med ett funktionshinder kan mer än vad andra tror!
Tack för mig!