Framgång föder framgång

När jag för många år sen läste in det tredje gymnasieåret på komvux fanns där en lärare i svenska, som inte alltid var omtyckt av alla. Men så är det. Alla kan inte älska alla. Själv var jag inte överförtjust i verb, adjektiv, substantiv och allt vad de nu heter. Och hon plågade oss stackars elever med ideliga prov på just det. Till slut sjönk det även in i min skalle att det var viktiga egenskaper i språkets vidunderliga värld. Jag erkänner utan omsvep att jag inte var speciellt intresserad, men det var något som skulle göras och så fick det bli. Jag fixade det hur som helst.
Men det som förändrande allt och vilket jag är henne evigt tacksam är den dagen då hon bad oss att berätta en historia. Den fick handla om vad som helst, fiction eller sanning spelade ingen roll.
Fast det är så länge sedan minns jag det som om det vore igår. Jag minns hur hon stod där framme och sade åt oss att gå hem, sätta oss ner i lugn och ro. Skriv vad som faller er in och lämna in den om två dagar.
När jag gick därifrån visste jag redan vad jag skulle skriva om. Var det kom ifrån och varför vet jag inte. Det fanns bara där och på vägen hem hade historien redan vuxit klart i mitt huvud. Jag skulle skriva om en vägpinne. En sån där pinne som står utefter vägkanten och markera var vägen slutar. Helst då en som står bredvid en parkeringsplats där det stannar många bilar.
När det så var dags för inlämning hade jag fått ihop en hel A4 sida maskinskriven text. Det låter inte mycket, men för mig var det mycket då. Innan dess hade jag knappt skrivit mer än min egen signatur på olika dokument.
Så kom då dagen då provet var rättat och med spänd förväntan inväntade jag hennes kommentarer. Hon hade som sagt inte varit för generös med omdömen om mina tidigare prov, så jag befarade det värsta även denna gång. Och det började inte speciellt bra. Alla fick ut sina utom jag, den behöll hon. Vad är det nu då för fel tänkte jag.
Till slut så kom hon fram till mig och sade. Jag vill att du läser upp det du skrivit för hela klassen. Hon lade fram texten framför mig och underst hade hon skrivit med rött. ”Det är få förunnat att kunna skriva med humor. Du kan ju skriva, satsa på det”
Även om jag idag inte tycker att texten är speciellt bra så var det i alla fall startskottet på något som jag inte hade en aning om att jag kunde. De var de förlösande orden ”du kan ju” som fick mig att försöka utveckla skrivandet och språket ännu mer.
Den terminen tog slut så småningom och många av de andra eleverna hade fått ett horn i sidan till henne och vägrade ge henne blommor på avslutningen. Själv gick jag och köpte en påse med bullar till henne och som hon och jag åt upp när de andra hade gått. Visst hade jag också tyckt att hon var för hård i sina omdömen om mig och de andra ibland. Men hon hade fått upp mina ögon för något som legat dolt i mig och för det kommer jag för alltid att minnas henne med värme. Det andra, mindre roliga, har jag redan lagt på hyllan. Utan hennes kommentar hade jag nog aldrig fortsatt att utveckla det som ligger mig så nära hjärtat nämligen att skriva. Några ord skrivna med rött, på ett papper, har tagit mig drygt trettio mil från den plats där jag alltid trott att jag skulle stanna för evigt. Det är rätt fantastiskt hur det kan bli om det bara finns någon som ser det man själv inte ser. Framgång föder framgång är en sanning som inte behöver modifieras
Jari