Psoriasis

Året var 1959, jag var 13 år gammal. Jag var yngst av tre i syskonskaran och bodde med mina föräldrar som de flesta av mina kamrater gjorde på den tiden. Pappa hade psoriasis av den svåra graden, det var ilsket rött, vätskande, blödande och mådde inte särskilt bättre av all alkohol han hällde i sig. Han visade sig ogärna på badstranden och om han måste göra det någon gång så satte han sig på en sten i skymundan. Pappa var 50 år 1959. Mamma hade ingen psoriasis och inte heller mina syskon hade det.

Det började i hårbotten på mig och pappa sa att det absolut inte var psoriasis eftersom det var den vite mannens sjukdom. Men det blev mer och mer utslag och så tog mamma med mig till en känd hudläkare i Malmö. Hon ställde diagnosen psoriasis med en gång och jag lades in på hudkliniken på Malmös Allmänna Sjukhus. Där "vårdades" jag cirka en månad. Bastanta vårdare stoppade ner mig i tjärbad och smorde håret på mig så jag fick ha turban, detta höll man på med vecka ut och vecka in och jag blev jättefin i både hud och hår. Men så gick det bara en kort, kort tid så kom det tillbaka alltihop. Då tog mamma med mig till en homoepat och det var en gammal dam boende i de finare delarna av Malmö, hon hade stora papegojor och massor av jättestora växter, hon ordinerade mig en diet som var så ensidig att jag blev väldigt tunn och mager, ingen frukt som jag älskade, vi hade ju en stor, gammal fruktträdgård som dignade av Greve Moltke päron, Cox Pomona äpplen som var jättestora och röda, Viktoria plommon, Renklo m m. Detta var tabu från den dagen men faktum var att i kombination med ett flertal runda små piller så blev jag av med alltihop.
Men lyckan var inte beständig, jag blev helt utslagen igen. Min kära kamrat led med mig när vi gick på badstranden och folk stirrade på mig, ibland fräste hon till någon som stirrade allt för länge.
Det blev ännu en homoepat i sällskap med min kära mor, denne hade en annan metod som gick ut på enbart piller och även den hjälpte. Tyvärr kortvarigt.
Efter dessa erfarenheter har jag levt mitt liv och accepterat mitt utslag. Jag har aldrig haft komplex eller mindervärdskomplex utan gått i kortärmat, linnen o s v från jag var en 16-åring och gör det fortfarande vid 66 års ålder. Psoriasisen har kommit och gått i skov hela mitt liv och den har varit mycket svår emellanåt men sen har det blivit lite bättre och jag har som jag skrev inte hängt upp mig och tagit mig igenom de svåra skoven som något måste. Mina utslag har varit massor av prickar till skillnade från min far som hade jättestora områden.
När jag varit gravid var det lite bättre och efter förlossningarna har det blommat igen. Jag har tolkat det som att ha med hormoner att göra eftersom det visat sig så. Halsinfektioner har ställt till det och gjort det svårt att hantera.
Värst har varit att jag redan i 45-årsåldern fick så ont i min kropp, har haft värk i ben, rygg och armar under 20 år och det blir bara värre för varje år. Jag har fått protes i höften, fingerlederna är röda, ömma och svullna och detta är svårare än alla utslag och kan troligen kopplas till psoriasisen. Jag tycker det är svårt att ingen läkare förstår den totala situationen. Jag har varit på hudkliniken för cirka ett år sedan och blev erbjuden PUVA-behandling, som är en ljusbehandling, men läkaren som remitterade mig till PUVA lyssnade inte ens när jag berätta om värken i mina leder och i min kropp. Han hade inget intresse utan sa endast att han var hudläkare. I denna tid känner man sig utlämnad, vet inte vart man ska vända sig med värken eftersom ingen tycks bry sig. Jag har även sökt reumatolog men blodprov visar inget reumatiskt och då får man gå hem med hela sin frustration och ha ont och jag blir ju så klart orolig att leder bryts ner och jag kanske blir sämre.
En annan svår sak är att min dotterdotter och min sonson har glutenintolerans, min dotter fick en svår tarmsjukdom när hon var bara 30 år och jag själv tror ju att det kan vara en gen som kan kopplas till psoriasis men ingen lyssnar om jag säger detta. I denna tid som är nu forskas det som aldrig förr, allting forskas och doktoreras det kring nuförtiden men ingen har förstått eller tycker troligtvis att det är ett viktigt eller intressant ämne att försöka se sambandet mellan psoriasis och glutenintolerans/tarmsjukdomar. Om jag skulle ge råd till någon som drabbats av psoriasis så skulle det ändå vara att försöka ta det med förnuft och inte förstora upp för mycket eftersom det gjord det lättare för mig själv att hantera det så.