Linda vs Linda

Jag föddes sommaren 1977, tre månader för tidigt. På den tiden var det fortfarande ganska ovanligt att så tidigt födda barn överlevde, och jag hade ju en tvillingsyster också som dog, så det blev lite extra uppståndelse. Jag fick en cp-skada och en synskada av syrebristen i kuvösen. Jag drabbades förhållandevis lättvindigt. Jag har aldrig behövt gånghjälpmedel och jag har alltid rört mig tämligen obehindrat. Mina funktionsnedsättningar gjorde bara att jag går lite annorlunda, har sämre balans och ser ca 70 procent mindre än vad som är normalt. Jag tycker inte att jag har så stora problem, jag har aldrig sett mig själv som ”handikappad” på det sätt som många andra gör, men i ett så litet samhälle som jag växte upp i får man inte vara annorlunda. Jag fick aldrig göra samma saker som andra barn och ungdomar, jag fick alltid höra att jag inte kunde och att jag skulle få slippa undan saker för att jag var handikappad (på den tiden sa man alltid handikappad, inte funktionsnedsatt). När jag drabbades av en svårartad öroninflammation gjorde de utredning om jag hade autism. Det hade de nog inte gjort om jag varit ”normal”.

Skolan var hemsk. Jag fick aldrig sitta med de andra när vi gjorde grupparbeten, för att jag var tvungen att använda hjälpmedlen som ingen orkade flytta på. Hjälpmedlen stod i ett hörn av klassrummet, och alla bänkar satt samman antingen i ”öar” eller bredvid varandra. Varje gång vi skulle någonstans var jag tvungen att gå före ”för att jag var så långsam”. Jag hatade mina assistenter. Speciellt den ena, som jag hade i ettan. Hon tvingade mig att stå inne i kapphallen med henne och vänta på bussen. Jag hade en bästis, men när hon flyttade i fyran blev jag helt ensam. De andra tyckte att jag var konstig och började reta mig. Det spred sig ett rykte att jag var utvecklingsstörd. Det var en av mina klasskompisars mammor som startade det. Så under alla år trodde dem att jag var utvecklingsstörd när jag i själva verket var lika smart som dem men jag fick aldrig någon chans att visa det, för jag fick inte vara med dem. I högstadiet satt de vuxna och planerade att måla stolparna kring skolingången vita för att jag skulle se bättre, medans jag fick gömma mig på rasterna för att inte få stryk. Men alla tyckte att jag fick skylla mig själv att jag var mobbad när jag var så konstig och arg hela tiden, och jag skulle liksom bara acceptera att det var så eftersom jag var annorlunda.

Alla skulle lägga sig i mitt gymnasieval, jag kunde ju inte jobba med det eller det och det var absolut ingen idé att jag gick den eller den utbildningen. När jag blev vuxen kände jag mig vilsen och osäker på vem jag var och var jag hörde hemma. Jag flyttade till Stockholm för att komma så långt ifrån min hembygd som möjligt. Under nästan hela mitt vuxna liv har jag mått psykiskt dåligt i omgångar, och sedan tonåren har jag periodvis lidit av ätstörningar. Jag har nästan inte jobbat någonting och har ingen ”riktig” utbildning. När jag gick en hotellutbildning var det inget hotell som ville ta emot mig, jag gjorde en skitdålig praktik på nåt litet skumt skithotell, och där skickade de hem mig hela tiden för att det inte fanns nånting att göra. Jag kände mig bara i vägen. De jobb jag har haft har varit lönebidragsanställningar, och på ett av jobben, där det bara jobbade synskadade, blev jag diskriminerad för att jag var rörelsehindrad. Jag har alltid fått brottas med det att jag har både en synnedsättning och ett rörelsehinder, jag har aldrig passat in till hundra procent. Att dejta har varit svårt. De vill inte ha mig när de får veta att jag är funktionshindrad. Och en del har sagt rakt ut till mig att jag bara ska dejta andra funktionshindrade och därmed hålla mig ”på min mark”.

Jag har haft allvarliga självmordstankar massor av gånger, men trots allt hemskt har jag inte förlorat hoppet och jag drömmer om att utbilda mig till jurist för att arbeta med funktionshindrades rättigheter. Men jag vill ju jobba också. Livet har så många vägar och jag har provat så få. Jag vill göra allt. Mitt liv har börjat nu känns det som. Jag har precis börjat tro på mig själv och att jag kan saker. Jag skriver den här texten för att inspirera andra funktionsnedsatta att kämpa vidare och öka kunskapen. Jag har föreläst några gånger och vill göra det ännu mer. Jag har gett ut en bok som heter ”Mirakelflickan” som handlar om mitt liv, och jag bloggar mycket.
Jag klarar mig själv och har hand om min hund. Jag är konstnär. Jag fick ett jättebra jobb till slut som tyvärr bara var projekt, men jag fick ta mycket eget ansvar och alla var nöjda med mig. Jag vet att jag kommer att få ett bra arbete igen någon dag, jag ger inte upp!

VÄGRA VARA TYST!

/Linda Åkesson

Bild 2, fotograf Modellfabriken
Bild 3, fotograf Linda Åkesson