Bengt Lindqvist - Site Display Name

Bengt Lindqvist

”Blindheten är endast en liten del av en människa.” Så uttrycker sig poeten och den f.d. storbyggmästaren Lennart Dahl i en av sina diktsamlingar. Det är en viktig sanning att hålla i minnet, när man diskuterar konsekvenserna av en synskada. 

Jag föddes i Helsingborg 1936. Mina föräldrar var Wiking och Westa, som gifte sig 1926. Far var rörläggare och tog så småningom över farfars firma. Mor var butiksbiträde i en kemikalieaffär fram till giftermålet. Jag hade två äldre systrar och var sista barnet.  Min synskada, som då var relativt lindrig, upptäcktes i 8-årsåldern. Jag hade stora blinda fläckar på näthinnan, men jag kunde länge orientera mig ganska bra i omgivningen. Jag både sprang och cyklade omkring, vilket dock då och då gick illa, därför att jag missat någonting som stod ivägen. Fotboll spelade jag också, fast det gick ju bäst så länge jag själv hade bollen. Det var svårare att ta emot passningar, eftersom bollen ofta försvann ur mitt synfält. 

Jag märkte mest av mina synproblem, när jag skulle lära mig att läsa. Det gick allt sämre ju mindre bokstäverna blev och ju längre texter vi skulle läsa.  Jag använde alla slags förstoringsglas, men det gick tungt och gav mig huvudvärk.  Synen försämrades alltmer under åren i folkskolan och som 15-åring blev det nödvändigt för mig att genomgå ett rehabiliterande år vid Tomtebodaskolan. Där mötte mig en ytterst främmande miljö, som det tog tid att vänja sig vid. Men det gick så småningom och innebar att jag själv föll in i umgängessätt och spelregler.  På sätt och vis kan man säga, att jag bytte identitet och började uppleva mig själv som synskadad och därmed avvikande från de flesta andra människor.  

Det viktigaste med Tomtebodaåret var  att jag återerövrade läsförmågan genom att lära mig punktskrift. 

Jag återvände sedan till gymnasiet i Helsingborg, tog studenten 1957 och läste därefter språk vid Lunds och Stockholms universitet. Min magisterexamen och min lärarkompetens erövrade jag i mitten av 60-talet. Under en kort tid var jag lärare vid ett gymnasium i Stockholm, men det blev för jobbigt med alla skrivningar och olika textböcker som måste skrivas speciellt för mig.  Jag fick därefter möjlighet att komma till Sveriges Radio för att genomgå en producentutbildning. Trots erbjudande om kontrakt som biträdande producent tog jag 1967 språnget över till Synskadades Riksförbund, som lockade med forsknings- och utvecklingsarbete.

Jag kom sedan att ägna mig åt handikappolitik ända fram till början av 80-talet, då jag blev riksdagsledamot för socialdemokraterna från 1982. Jag utnämndes till statsråd av Olof Palme hösten 1985 och var kvar i regeringen fram till valförlusten 1991. Året därpå engagerades jag som konsult av FN för att medverka i utformningen av FN:s Standardregler. Samtidigt återgick jag till Riksdagen. Mellan åren 1994-2002 fungerade jag som FN:s särskilde rapportör i handikappfrågor.

Den svåraste tiden under hela min karriär var åren då jag studerade. Det fanns ingen service alls och jag hade inget som helst ekonomiskt stöd. Den studielitteratur jag skulle läsa var obefintlig i form av talböcker eller punktskrift. De hjälpmedle som fanns var bandspelaren och punktskriftsmaskinen. Det var mina föräldrar, mina systrar och så småningom min fru Gun som stod för högläsning, diktamen och utskrifter i punktskrift under hela denna tid. Hundratals kvällar och helger gick åt till detta. Utan deras insats hade det inte gått. Under studietiden i Lund hade jag dessutom annonserat efter läshjälp, vilket resulterade i att jag tidvis laborerade med tidsscheman för mer än tio personer som på håltimmar och andra lediga stunder erbjöd läshjälp.  När det gällde den skönlitteratur, som ingick i kurserna, kunde jag låna en del från blindbibliotek i England och Tyskland. Under en period i Lund upplät det centrala postkontoret ett särskilt rum åt mig, där jag kunde sortera de otaliga säckar med punktskrift som man skickat.  

Under dessa omständigheter tog naturligtvis Studierna lång tid och det  krävdesen hel del  uthållighet från min sida och en fast övertygelse om att det jag höll på med var meningsfullt och skulle leda till ett framtida arbete som språklärare.

Efter de tunga studieåren och glädjen över att slutligen ha erövrat en fil.mag.examen i engelska, tyska och nordiska språk, kom den verkliga utmaningen 1965. För full lärarkompetens skulle man på den tiden genomgå ett provår med utbildning och praktik. Enligt Skolöverstyrelsens bestämmelser skulle jag vägras tillträde till lärarhögskolan på grund av min synskada. Det kom som en chock för mig och man kan naturligtvis, såhär efteråt, tycka, att jag borde ha tagit reda på dessa bestämmelser långt tidigare. Det hade jag inte gjort, därför att jag inte kunde föreställa mig, att det fanns sådana spärrar. Att som synskadad vara lärare vid ett gymnasium var enligt skolöverläkaren helt uteslutet. När tanken framfördes att jag skulle kunna vara lärare vid Tomtebodaskolan hävdade han: ”Även blinda elever har rätt att ha fullsinnade lärare.” Efter påtryckningar från flera håll och inför en hotande offentlig debatt gav Skolöverstyrelsen slutligen med sig och lät mig gå utbildningen som ett undantag. Den här upplevelsen gjorde mig oerhört kränkt och kom tillsammans med erfarenheterna från studietiden att få stor betydelse för min fortsatta utveckling. Ett rättspatos växte sig starkt inom mig och Jag började tänka handikappolitiskt.

Det låter kanske underligt, men jag har därefter egentligen aldrig sökt något arbete.  Jag blev erbjuden utbildningen vid SR och arbetet inom SRF.  De förtroendeuppdrag jag innehade inom både handikapprörelsen och det politiska livet valdes jag ju till i vanlig demokratisk ordning. Hela tiden har jag alltså burit med mig min synskada, som därför varit en given faktor att räkna med för dem som värvat mig. Efterhand blev ju hjälpmedlen allt effektivare. Som exempel på det kan jag nämna, att jag i början av 80-talet i Riksdagen hade två i princip heltidsanställda assistenter för att klara den enorma informationsfloden inom Riksdagen. Dessutom inköptes en märkvärdig maskin, som kunde ”scanna ” texter. Maskinen var stor och tung. Det sägs att det krävdes två man för att lyfta den. (Jämför med dagens scanners, som har storleken av en cigarr.) När jag återvände till Riksdagen 1994 kunde jag klara mig med obetydligt mer hjälp än övriga riksdagsledamöter. Skillnaden var datoriseringen av all information och de hjälpmedel som gjorde datorernas information tillgänglig för oss som inte ser.

Allmänt sett har jag hela vägen mötts av en vilja att få arbetet att fungera. Både arbetsgivare och arbetskamrater har ofta visat nyfikenhet och då och då förvåning över hur man kan klara sig som synskadad. Då gäller det att plocka fram sina pedagogiska talanger och förklara och avdramatisera det man gör. Om det funnits skepsis till mina möjligheter att som synskadad klara av mina uppdrag, har detta aldrig kommit fram till mig. Naturligtvis har vi ofta diskuterat hur olika praktiska problem skulle lösas, men det har skett i en positiv anda.

Om jag slutligen skulle framhålla något som haft avgörande betydelse för min karriär med hänsyn till synskadan så är det att jag behärskat ett läs- ,och skriftspråk. Dessutom har jag aldrig försökt dölja eller förminska synskadans betydelse. Jag tror man måste vara tydlig och rak på den punkten. Men, som sagt, synskadan är bara en liten del av ens personlighet och det gäller också att inte ge den för stora proportioner i kontakten med andra människor.  

Foto: Hans Hallerfors

Kommentarer: (2)

  1. Såklart det är din verbala förmåga som gjort att du gjort sådana avtryck. Det jag dock inser är att det funnits en vilja att lära som alltid omsätts trots stora hinder. Ska genast köpa dina memoarer.
  2. Så kul att läsa! Du gav aldrig upp, vilket kanske många hade gjort i din situation. Som du säger synskadan är bara en liten del av ens personlighet.
Bengt Lindqvist

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?